Orden

ramar in tonerna
som ramar in orden

Någon ser på mina barn
med den sista nödvändiga värmen
i ögonen. En till kan se dem klart.
Jag nådde nästan ända fram.

Istället för i hundra vardagsrum
väntar vi, många samtidigt,
på slutet och på början
sammanflätade.

Linjen, din första ytterdörr

är silverblek, ton i ton
skimrande nästan hemlig
när jag ligger platt och uttöjd
över mina lakan.

Du gick före, ut ur mig
för att andas.
Jag följer efter.

Nu står jag rak intill dig.
Man ser det:
Hur jag svämmar över
i ditt stillsamma kölvatten,
hur jag viker mig
ett halvt varv över mig själv
i dina tysta spår.

Min frälsare och vän

har kommit hit
med skarp blick
och varma händer
på avstånd från de största orden.

Och jag ska byggas om
och slipas till
och rätas ut
och det av mig som inte kan bli bröd
ska jag få slippa

Utan något skal runt mig
ska jag bli hans.

Andras fläckar

pekas ut för mig.
I ljuset av dem
ser jag bara mina egna

Jag tar dem med mig hem.

Förbättringsarbete.
Häftpistol
Hammare
Hyvel

På golvet
sågspån, blod
och gamla tårar

Ändå
är jag imorgon
samma skeva människa.

De många orden

och några uppmärksamma ögon
möts i ett välbekant rum

Det är en annan sorts morgon.

Jag har haft något att säga
och mycket att tiga om.
Efteråt
minns jag inte vad som var vad

Jag längtar efter
köksbordstystnaden
fåordigheten
de gemensamma pauserna
och någon som anar
vad jag inte benämner.

Utan åthävor

kom han hem igen
och jag hittade honom
lutad mot diskbänken
som om han aldrig hade gått sin väg.

Den allvarliga glädjen
spred sig
som när ett vanligt munspel
låter varje ton höras
ensam
tills den tar slut.

Mamman som har glömt hur man gråter
torkade tårarna bakom dörren.
Allt är väl.