måndag 29 september 2008

Den gemensamme vännen

kom igår, och lät sig övertalas att stanna lite längre än alla andra. Ledsen och desillusionerad var han, trött på det mesta, med en nyfunnen hopplöshetskänsla som inte riktigt låter sig rubbas. Vi enades om att en bra konsert var vad vi behövde, tillsammans, med te och gitarr och sång och flams och övernattning på vardagsrumsgolvet. Ändå var han inte säker på att det skulle hjälpa. Jag tror honom.

Jag lyssnade och var tacksam att han talade. Ändå var det han som sade "Tack för att du lyssnade". Det var som om han sade "Tack för att du andas". Hur kan man inte lyssna? Hur kan man ha en sådan människa i sitt liv utan att fångas? Hur kan man ha honom i sitt vardagsrum utan att vilja göra allting bra igen, och förtvivla över sin otillräcklighet? Det vet inte jag.

Gud, gör allting väl... för jag kan inte.

söndag 28 september 2008

Min bror och hans syster

har träffats igen, och kramats, och pratat, och älskat varandras barn, och därigenom älskat varandra. Till och med de klassiska trigger-ämnena avhandlade vi utan att spärra ut klorna. En del framsteg är större än andra, fastän de är så små så attd e nästan inte finns om de inte benämns. Så jag sade: "Vi har inte grälat på länge, lillebror! Vad skönt! Hur är det med din ischias, förresten?" Och han svarade "Ja, det känns sådär..." och för ett ögonblick trodde jag att han saknade grälen. Naturligtvis kommenterade han sin ischiasstatus. *puh*

Och han ska ta med Storebror på fisketur. Ett kastspö hade han med sig, ett likadant som han har själv. Och blicken i de lilla ansiktets grönbruna... I den fanns ohöljd beundran. Det var blicken hos en som blivit sedd, uppmärksammad och tillgodosedd. Den sade "Du fattar precis". Och blicken i det stora ansiktets blå... Den sade "Jag fattar precis, och jag vill visa dig det som är viktigt för mig. Du är min och jag är din."

Jag simmar, och du bygger broar, lillebror. Tack.

fredag 26 september 2008

Jag har åkt bil

dit och hem igen. Jag har tänkt och lyssnat och talat och ätit och firat mässa och annat livsnödvändigt, och så har jag sovit hos en människa som står mig nära, druckit hennes kaffe och diskat hennes mugg. Jag har träffat en levande poet och läst hans texter, låtit dem brännas in under mitt skinn. Det allra bästa är att det inte var sista gången. Det bästa är att allt det bästa finns kvar. Jag är lyckligt lottad.

Och så har jag drömt -om Jesus. Premiär! Han sa så här: "Du söker ett -men ett, två, tre, _fyra_ skall du få av mig! Så många har du aldrig fått förut." Sen sade han inget mer, och jag vaknade förbryllad och skrattlysten med orden klara som kristall i huvudet, och kontrasten var så stor. Min vän och frälsare kom till mig, istället för Nattbekanten. Inga vassa tankar och ingen rädsla, bara basal matematik och uppsluppet skratt medan alla andra fortfarande sov. Det blir inte bättre än så. Välkommen till min natt, du som delar mitt liv. Stanna kvar i mitt liv, du som delade min natt. Gör mig till din.

torsdag 25 september 2008

innan

Innan jag vet att du är där
vet jag att jag är ensam.

Innan du säger att du stannar är jag rädd
att du har gått.

Innan du håller i mig är jag rädd
att du skall släppa taget igen.

När du håller mig, hårt, för min skull
är jag ändå rädd
trots att ingen rädsla bor i din famn.

Min nattbekant

dök upp igen. Den som är vassa tankar och skrynkliga lakan och rädsla för det som står till buds att vara rädd för, eller för ingenting och allting. Jag vill säga till den: Dra åt helvete, och ta mig inte med dig. Jag vet att det är lönlöst. Antingen eller. Bara att välja.

onsdag 24 september 2008

Idag har jag

formulerat min människosyn. En halv a4-sida tog den upp. Människosynen. Om jag å andra sidan skulle beskriva en enda människa av alla dem jag känner, så skulle fingrarna dansa över tangenterna, jag skulle ha svårt att hejda mig, helt enkelt. En hel människa -var skulle jag börja? Och var skulle jag sluta?

Är det så, kanske, att min syn på människor i allmänhet inte räcker till för en enda människa i synnerhet? Att varje människa är mycket mer än min bild av henne, liksom Gud är oändligt mycket mer än alla människors gudsbild? Att min syn inte räcker för att se det som finns att se, och för att förså det som inte går att se. Att den kanske inte heller är så viktig. Att det inte är så viktigt hur man ser, vad man ser, utan vem man ser, och att man ser det man kan.

Se människan. Se henne rakt i ögonen utan att vika undan. Håll hennes ansikte ömt mellan händerna och se hennes konturer med din känsel, utan att släppa taget. Låt henne veta att du ser, och låt henne se dig också, så som du är just nu.

tisdag 23 september 2008

Ny dag...

...och allt är väl. Det är märkligt hur en enda människas frånvaro, och samma människas närvaro, kan göra skillnad. Märkligt, och underbart.

Om det gäller den människa jag just nu tänker på, så kan det vara så att det också gäller universellt. Att vi gör all skillnad i världen för någon, eller några, eller många, helt ovetandes. Skillnaden mellan skrynkliga lakan och vassa tankar, och en god natts sömn. Skillnaden mellan trasig hud, och hel. Skillnaden mellan sedd och osynlig, mellan livrädd och trygg. Mellan att ha gått vilse och att komma hem.

Tänk om det är så? Att det är allas gåva och allas börda, förmågan att göra skillnad? Gud, låt oss bära den med ödmjukhet, på öppna händer, och gå för att möta varandra i ljudlöst mjuka sandaler.

lördag 20 september 2008

En Stor Tjej

från Ungdomsförbundet, och därmed från ungdomen, mötte jag igår. Scenen var politisk och hon var Vuxen. Själv var jag obstinat. Hon var en Stor Tjej då. En att Se Upp Till. Nu var hon en som såg ner. Hon gjorde fullständigt klart för mig att mitt arvode borde vara lägre och jag själv borde hålla käften. Inte vara så tröttsam. Och jag klargjorde ingenting tillbaka, utom att jag ju faktiskt företrädde Kommunen, och ville ställa mina frågor, och gärna få svar på dem dessutom. Att det stod henne fritt att tröttna när hon ville. Det blev mer lamt försvar än något annat, och, som vanligt, efteråt, vet jag precis vad jag borde ha sagt. Vill någon höra?

Såhär, ungefär. Jag företräder inte Stora Tjejer Man Ser Upp Till -jag företräder Kommunen. Jag har ett uppdrag, och det är inte att hålla käften och vara söt, utan att ta tillvara andras intressen. Och hon, den Stora Tjejen, hon lärde mig då, för länge sedan, att inte hålla käften när något behövde sägas. Hon lärde mig att tala. Att tänka fritt. Att lära mig mer. (Och att jag ser gravid ut i snickarbyxor, förresten, nu när jag tänker på det. ) Jag gör det, fortfarande, allt det hon lärde mig då, och varsågod, det är bara att ta konsekvenserna. Och blir man trött så kanske det är dags att ta en paus. Och härskartekniker är härskartekniker, om än i lena trutar.

Så det så.

torsdag 18 september 2008

Luften

...är aldrig så hög och klar och lätt att andas som den stunden varje vecka då jag hör Arbetsplatsens dörr stängas bakom mig och vet att det är helg. Är det inte konstigt? Med en dåres envishet upprepar jag: Jag älskar mitt jobb. Jag är förvissad om att måndagar också är bra dagar för det mesta. Vad är det då som gör att jag älskar ögonblicket, den stängda dörrens ögonblick, ännu lite mer? Är det en Puhstund, är det förväntan? Är det kanske så, att så som söndagen är en liten påskdag, så är också torsdagseftermiddagen en liten skolavslutning? Jag tror det. Jag tror att det är illusionen om oändlig frihet som gör det.

Men Arbetsplatsen... Kärleken bor på Arbetsplatsen. Det är där helheten blir större än summan av delarna, där i stort sett varje fråga hittar ett svar. Och somrarna är värda att dokumenteras i en stor blå anteckningsbok. Det är väggarna, eller alla inom dem, som lockar fram det Något Lite Bättre i varje person som kommer att höra dit. Att göra sitt bästa, eller att bli till sitt bästa? Det är frågan.

Gud, gör mig till den jag kan bli. Låt mig njuta konsekvenserna av att höra till Arbetsplatsen och att låta den förändra mig. Låt mig ändå känna doften av din frihet när dörren stängs bakom min rygg, och låt mig öppna den igen med glädje.

Luften

...är aldrig så klar och hög och lätt att andas som den stunden varje vecka då jag hör Arbetsplatsens ytterdörr stängas bakom dörren och vet att det är helg. Det är lite av en ynnest att få ha det så, och ändå veta att måndagen kommer att ha något roligt med sig den också, att kunna säga "Jag älskar mitt jobb" och mena det. Jag älskar mitt jobb, fast jag älskar torsdagsfriheten en liten aning mer. Och det är ögonblicket, dörrstängningsögonblicket, som är ynnesten. Själva helgen är sällan lika magisk. Är det en Puh-stund? Är det förväntan inför vad som ligger framför? Som varje söndag är en liten påskdag, så är varje torsdag en liten skolavslutning. Kanske?

onsdag 17 september 2008

om jag vill

Men om jag vill, då?
Om jag inte kan, men vill?
Om jag vill mot allt förnuft.
Om jag med smak av tårar längst bak i munnen
försöker utan resultat
för att jag vill?
För att det inte spelar någon roll.
För att viljan är det enda som finns kvar.
För att viljan döljer hopplösheten
med sin kropp.
Går du med mig då?

Sen kväll med förändring

Det djupt sanna
Det i sanning riktiga
lämnar inte måltavlan orörd

Den nödvändiga rättframheten
rispar långsamt, omsorgsfullt
oskyddad hud

Tryggheten sipprar fram,
lämnar kroppen
och allt förändras.

Motsträvig bön

Ingen växt utan frustration, jag vet det
-men Gud, bevara mig en stund
Låt mig slippa
Låt mig stagnera
Låt mig behålla skinnet lite till
fastän det spricker i sömmarna
Låt mig vara inte det minsta bättre än så här
Och utsätt mig inte för utveckling
utan rädda mig från det
som gör ont
Bevara mig en stund
hos dig.

lördag 13 september 2008

lillebror...

...min egen alltså, fyllde år. Jag tycker så mycket om honom. Jag gör det, för kvällen var fin. Och det var länge sen nu som vi rök ihop ordentligt. Vi tror saker om varann, och vi tror att den andra tror saker, och så blir vi rädda och så kommer försvaret för säkerhets skull före attacken, och så ryker vi ihop. Varje gång, men inte ikväll, och inte förra gången heller. Och jag, storasyster, som alltid kommer nära, i alla sammanhang, som lever i och av nära relationer, jag fick frågan: "Ni är väl ganska nära varann?" och blev alldeles ställd. Så jag svarade inte, utan frågade istället: "I ålder, menar du?" och att uttala den motfrågan grävde ett hål i mig. Kunde jag inte stå upp för min bror? Ville jag inte? Har för många broar bränts utan att jag märkt det? Är närheten inte vår gemensamma längre? Jag vet bara att jag älskar honom så mycket att jag blir rasande alldeles för ofta -och om inte det är närhet så vet jag inte längre vad som är det.

Brorsan: Broarna har kanske brunnit upp för länge sen, och vattnet är kallt, men jag simmar. Jag simmar, för ingen gör mig arg som du.

tisdag 9 september 2008

Doftlöshetens villkor

Idag fick jag höra att jag luktar gott. Är det inte konstigt att det är så roligt att höra det fastän det så uppenbart är en försköning av verkligheten -fastän det nästan aldrig är man själv som luktar gott, utan det schampoo man använde i morse, tvättmedelsresterna i ens kläder eller några droppar som man applicerade på huden innan man gick hemifrån? Så minns jag Avdelningen på Förskolan, Storebrors förskola. Hur vi blev hänvisade dit för att ingen annan ville ha honom, vår fina unge, juvelen. Den avskalade innemiljön, den synbara torftigheten. Det lättstädade. Hur äckligt jag tyckte att det luktade där. Alla reglerna, inga dofter, inte någonstans.

Hur det sakta förändrades; hur jag förändrades. Hur vi tillsammans var tvungna att skala av oss allt som var en barriär. Vårt hår såg ut som vårt eget hår. Våra kroppar doftade som våra egna kroppar. Våra barn var de barn de var; våra egna barn och de andras barn, på andra villkor, men på samma villkor, på en annan förskola, och vi hade motvilligt hittat hem. Där stod vi varje morgon, lite nakna, fast med kläder på, som oss själva bara, utan ridåer och skygglappar. Så här var det nu. Och vi bands samman för livet av risker och speciallösningar, av egentligen omöjliga födelsedagskalas, av frustration och besvikelse och av doftlös nakenhet.

Det luktar extra gott om mig ibland, men jag vet, innerst inne, att min egen doft är en annan. Som doften av gammal filmjölk uthälld i en diskho för alltid är doften av Förskolan för mig, så är min doft för alltid doften av min hud.

måndag 8 september 2008

Små saker och stora

har hänt idag. Lillebror har hittat en glaskula, ute, i sanden. (Det var så, berättade han, att den bara låg där och var fin, och han tänkte att Storebror kunde få den.) Storebror har lyckats bli inlottad i elevrådet. (Det var så, berättade han, att kompisen M fick dra lappen, och så var det just Storebrors namn som stod där.) Båda sken som solen, ingen kunde vänta med att berätta. Båda tog med självklar glädje emot hyllningar, jubel och pussar. Nu sover de, och jag, som har tillbringat dagen mestadels i tystnad, avslutar den också i tystnad.

Duplogubbar

har fångat mig. De återkommer i olika sammanhang, alltid, på något sätt, representerande människor. I barnens lekar. I kyrkan, både i söndagsskoleundervisningen och i den ljuvligt nödvändiga julkrubban vi var med om för några år sedan, där varje besökare fick placera sig själv som Duplofigur någonstans i Jesusbarnets omgivning, för att vid behov kunna säga "Jag var där, jag minns."

Och just idag, när sorgens svallvågor har stillnat en aning, blivit till oroliga krusningar på vattenytan, just nu tänker jag på hur Storebror och de andra på Avdelningen på Förskolan lekte med Duplo. Vi fanns där allihop, i lekarna, i Duploskepnad: Mannen och jag, mamma M och pappa B, mamma V och pappa S, mamma K och pappa A och mamma C. Och pappa J. Och svallvågor är lättväckta.

Jag tänker på pappa J, och det är lätt att minnas rösten och leendet, hur han med värme ropade på barnet som var hans, men svårare att minnas Duplofiguren som representerade honom då. Kanske är det mindre viktigt? Kanske går det bra med den man hittar först? Och man sätter figuren där den syns bra, och den är så representativ en Duplofigur någonsin kan vara, och man tänker: "Jag var där, jag minns."

Barnens katedral

fick besök av mig och Lillebror igår. För dagen var den inrymd i en alldeles vanlig kyrka i Stadens utkant, och, vi, som hör hemma någon annanstans, var på besök. Jag klädde mig vanlig och han klädde sig fin, i guldpaljettmantel och röda foppatofflor. Lokalreportern kom också, och skramlade valhänt och blygt som vi andra med elefantformad maraca i takt till musiken.

Lillebror, som girigt slukar all text han lyckas fästa sina grågröna på, listade ut att det längst fram i koret stod "KOM SOM DU ÄR". Vi funderade kring orden tillsammans och kom fram till att det nog gällde hans mantel och min vanliga blus och allt annat: Att komma är viktigt, i vilken skepnad är det inte.

Så kom Clownen, stod där i dörren och längtade efter människor. Undrade om han också fick komma in och vara med? Och Lillebror hov upp sin ljusa stämma och sa att det gick ju bra -det _stod_ ju där framme! "KOM SOM DU ÄR". Och clownen kom in och stannade kvar. Och han talade om att alla var unika, och om att det är viktigt att Vara Den Man Är. Fast vuxna... Vuxna var lite väl försynta, tyckte clownen. Vuxna behöver släppa loss lite. Och jag undrade, fast jag inte sade nåt, om det är så det är: Om man får vara hur unik som helst, bara man inte är så försynt. Bara man släpper loss. Vad är det man måste släppa loss för något? För att Vara Den Man Är? Är man Den Man Är längre, när man har ändrat på sig bara en aning?

Jag tror på det där med "KOM SOM DU ÄR". Jag tror att det går längre och djupare, att det är mer radikalt inkluderande än Clownen anade, kanske än någon av oss anar. Jag tror att det är sant, på riktigt, utan undantag. För när alla barnen ställde sig i en lång kö för att få titta på Guds skatt, småkika under det vackra guldtyget som dolde den, och när barn efter barn kom tillbaka med ett hemligt leende på läpparna, då förstod jag. Fast Lillebror förstod allra bäst. Han hade sett spegeln som dolde sig i tygvecken, och han hade sett sig själv i den. Han avslöjade: "Det är människan! Det är varje människa som är skatten!"

lördag 6 september 2008

Bio och bonusbarn

Dagen har varit fin. Jag sov dåligt, nästan inte alls, efter en tankeintensiv gårdagskväll. Ryggen gjorde ont och barnen tyckte att vuxensängen var den skönaste i huset. Inget nytt under solen, alltså, men det har gjort att jag har kunnat smyga undan idag också, försöka sova och sträcka ut ryggen, och samtidigt tänka färdigt tankar som behöver tid att tänkas färdigt. Tack alla barn, och Maken, för att ni lever på även när jag mest försvinner och funderar.

Wall-E på bio rekommenderas av oss allihop, tror jag; Fin kärlekshistoria, tankeväckande dystopi med hopp om livet. Och grymt rolig förfilm.

Grannpojken sover över. Han tog med sig sitt lördagsgodis och väntar ivrigt på att jag skall dela det på tre barn -på något sätt är det så med godis: Det blir bättre när man delar det. Kanske inte bara godis, när jag tänker efter.

fredag 5 september 2008

Ledig dag

.. och Lillebror och hans mamma gör ingenting. Ingenting alls, och det upptar oss helt och hållet, och vi gör det tillsammans, eller bredvid varann i alla fall. Gott så. Tillräckigt bra. Återhämtning.

Livet, döden och förlusterna

Ja. Nej. Det har hänt: En pappavän har dött, bara plötsligt sådär, och alldeles omöjligt att förutse, och alldeles omöjligt att acceptera, fortfarande. Och barnen stod ensamma kvar, fast inte så länge; Nu finns vi alla, nära och mer avlägsna, runt dem igen.

Igår var det begravning. Och det var vidrigt och vackert, och det fanns ovanligt lite tröst i den begravningen, fast i det finns också någon sorts vila: I att faktiskt inte kunna låta sig tröstas. I att det är precis så illa som det är. Och alla ordklädda tröstförsök blir bara blähäää i munnen. När man tillsammans har konstaterat att det är så det är, så kan man hålla käften tillsammans istället.

Jag släpade mig till kyrkan igår kväll, i fåfängt hopp om att trösten skulle finnas där, kanske, trots allt. Den gjorde inte det-där fanns bara människor med nya hjälplösa floskler och nästan ingen tystnad alls.

Oj då...

...som det kan bli. Är jag den enda som under en ganska lång tid inte har hittat in på min egen blogg?? Men nu, så... !