kom igår, och lät sig övertalas att stanna lite längre än alla andra. Ledsen och desillusionerad var han, trött på det mesta, med en nyfunnen hopplöshetskänsla som inte riktigt låter sig rubbas. Vi enades om att en bra konsert var vad vi behövde, tillsammans, med te och gitarr och sång och flams och övernattning på vardagsrumsgolvet. Ändå var han inte säker på att det skulle hjälpa. Jag tror honom.
Jag lyssnade och var tacksam att han talade. Ändå var det han som sade "Tack för att du lyssnade". Det var som om han sade "Tack för att du andas". Hur kan man inte lyssna? Hur kan man ha en sådan människa i sitt liv utan att fångas? Hur kan man ha honom i sitt vardagsrum utan att vilja göra allting bra igen, och förtvivla över sin otillräcklighet? Det vet inte jag.
Gud, gör allting väl... för jag kan inte.
2 kommentarer:
Men du är väl en del av Guds goda tänker jag...
*ler* Så är det ju, förstås. Tack för påminnelsen.
Skicka en kommentar