...min egen alltså, fyllde år. Jag tycker så mycket om honom. Jag gör det, för kvällen var fin. Och det var länge sen nu som vi rök ihop ordentligt. Vi tror saker om varann, och vi tror att den andra tror saker, och så blir vi rädda och så kommer försvaret för säkerhets skull före attacken, och så ryker vi ihop. Varje gång, men inte ikväll, och inte förra gången heller. Och jag, storasyster, som alltid kommer nära, i alla sammanhang, som lever i och av nära relationer, jag fick frågan: "Ni är väl ganska nära varann?" och blev alldeles ställd. Så jag svarade inte, utan frågade istället: "I ålder, menar du?" och att uttala den motfrågan grävde ett hål i mig. Kunde jag inte stå upp för min bror? Ville jag inte? Har för många broar bränts utan att jag märkt det? Är närheten inte vår gemensamma längre? Jag vet bara att jag älskar honom så mycket att jag blir rasande alldeles för ofta -och om inte det är närhet så vet jag inte längre vad som är det.
Brorsan: Broarna har kanske brunnit upp för länge sen, och vattnet är kallt, men jag simmar. Jag simmar, för ingen gör mig arg som du.
4 kommentarer:
Ajajaj. Det låter som jag och min brorsa. Fast vi ryker inte ihop länge. Jag tycker ju jättemycket om honom, men vi är så vansinngt artiga mot varandra så jag blir galen ibland. Och just den där frågan om man står sina syskon nära... Den är tung. Vi står inte varandra nära.
Vi har inte hunnit bli artiga ännu, och kanske är det just därför möjligt att rädda närheten? *hoppfull*
Hoppas det!
Får jag länka från min blogg? Så att jag säkert hittar tillbaka?
Verkligen jobbigt med syskonbråk. Hoppas ni hittar tillbaka till varandra eftersom det finns kärlek. Så länge det finns kärlek finns det hopp!
Ha det gott!
Skicka en kommentar