från Ungdomsförbundet, och därmed från ungdomen, mötte jag igår. Scenen var politisk och hon var Vuxen. Själv var jag obstinat. Hon var en Stor Tjej då. En att Se Upp Till. Nu var hon en som såg ner. Hon gjorde fullständigt klart för mig att mitt arvode borde vara lägre och jag själv borde hålla käften. Inte vara så tröttsam. Och jag klargjorde ingenting tillbaka, utom att jag ju faktiskt företrädde Kommunen, och ville ställa mina frågor, och gärna få svar på dem dessutom. Att det stod henne fritt att tröttna när hon ville. Det blev mer lamt försvar än något annat, och, som vanligt, efteråt, vet jag precis vad jag borde ha sagt. Vill någon höra?
Såhär, ungefär. Jag företräder inte Stora Tjejer Man Ser Upp Till -jag företräder Kommunen. Jag har ett uppdrag, och det är inte att hålla käften och vara söt, utan att ta tillvara andras intressen. Och hon, den Stora Tjejen, hon lärde mig då, för länge sedan, att inte hålla käften när något behövde sägas. Hon lärde mig att tala. Att tänka fritt. Att lära mig mer. (Och att jag ser gravid ut i snickarbyxor, förresten, nu när jag tänker på det. ) Jag gör det, fortfarande, allt det hon lärde mig då, och varsågod, det är bara att ta konsekvenserna. Och blir man trött så kanske det är dags att ta en paus. Och härskartekniker är härskartekniker, om än i lena trutar.
Så det så.
2 kommentarer:
Det är alltid jobbigt när man kommer på efteråt vad man borde sagt. Händer mig ofta.
Bättre lycka nästa gång. Ungdomsförbund är ett gissel ;)
Skicka en kommentar