Idag fick jag höra att jag luktar gott. Är det inte konstigt att det är så roligt att höra det fastän det så uppenbart är en försköning av verkligheten -fastän det nästan aldrig är man själv som luktar gott, utan det schampoo man använde i morse, tvättmedelsresterna i ens kläder eller några droppar som man applicerade på huden innan man gick hemifrån? Så minns jag Avdelningen på Förskolan, Storebrors förskola. Hur vi blev hänvisade dit för att ingen annan ville ha honom, vår fina unge, juvelen. Den avskalade innemiljön, den synbara torftigheten. Det lättstädade. Hur äckligt jag tyckte att det luktade där. Alla reglerna, inga dofter, inte någonstans.
Hur det sakta förändrades; hur jag förändrades. Hur vi tillsammans var tvungna att skala av oss allt som var en barriär. Vårt hår såg ut som vårt eget hår. Våra kroppar doftade som våra egna kroppar. Våra barn var de barn de var; våra egna barn och de andras barn, på andra villkor, men på samma villkor, på en annan förskola, och vi hade motvilligt hittat hem. Där stod vi varje morgon, lite nakna, fast med kläder på, som oss själva bara, utan ridåer och skygglappar. Så här var det nu. Och vi bands samman för livet av risker och speciallösningar, av egentligen omöjliga födelsedagskalas, av frustration och besvikelse och av doftlös nakenhet.
Det luktar extra gott om mig ibland, men jag vet, innerst inne, att min egen doft är en annan. Som doften av gammal filmjölk uthälld i en diskho för alltid är doften av Förskolan för mig, så är min doft för alltid doften av min hud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar