Luften

...är aldrig så hög och klar och lätt att andas som den stunden varje vecka då jag hör Arbetsplatsens dörr stängas bakom mig och vet att det är helg. Är det inte konstigt? Med en dåres envishet upprepar jag: Jag älskar mitt jobb. Jag är förvissad om att måndagar också är bra dagar för det mesta. Vad är det då som gör att jag älskar ögonblicket, den stängda dörrens ögonblick, ännu lite mer? Är det en Puhstund, är det förväntan? Är det kanske så, att så som söndagen är en liten påskdag, så är också torsdagseftermiddagen en liten skolavslutning? Jag tror det. Jag tror att det är illusionen om oändlig frihet som gör det.

Men Arbetsplatsen... Kärleken bor på Arbetsplatsen. Det är där helheten blir större än summan av delarna, där i stort sett varje fråga hittar ett svar. Och somrarna är värda att dokumenteras i en stor blå anteckningsbok. Det är väggarna, eller alla inom dem, som lockar fram det Något Lite Bättre i varje person som kommer att höra dit. Att göra sitt bästa, eller att bli till sitt bästa? Det är frågan.

Gud, gör mig till den jag kan bli. Låt mig njuta konsekvenserna av att höra till Arbetsplatsen och att låta den förändra mig. Låt mig ändå känna doften av din frihet när dörren stängs bakom min rygg, och låt mig öppna den igen med glädje.