Luften

...är aldrig så klar och hög och lätt att andas som den stunden varje vecka då jag hör Arbetsplatsens ytterdörr stängas bakom dörren och vet att det är helg. Det är lite av en ynnest att få ha det så, och ändå veta att måndagen kommer att ha något roligt med sig den också, att kunna säga "Jag älskar mitt jobb" och mena det. Jag älskar mitt jobb, fast jag älskar torsdagsfriheten en liten aning mer. Och det är ögonblicket, dörrstängningsögonblicket, som är ynnesten. Själva helgen är sällan lika magisk. Är det en Puh-stund? Är det förväntan inför vad som ligger framför? Som varje söndag är en liten påskdag, så är varje torsdag en liten skolavslutning. Kanske?