har fångat mig. De återkommer i olika sammanhang, alltid, på något sätt, representerande människor. I barnens lekar. I kyrkan, både i söndagsskoleundervisningen och i den ljuvligt nödvändiga julkrubban vi var med om för några år sedan, där varje besökare fick placera sig själv som Duplofigur någonstans i Jesusbarnets omgivning, för att vid behov kunna säga "Jag var där, jag minns."
Och just idag, när sorgens svallvågor har stillnat en aning, blivit till oroliga krusningar på vattenytan, just nu tänker jag på hur Storebror och de andra på Avdelningen på Förskolan lekte med Duplo. Vi fanns där allihop, i lekarna, i Duploskepnad: Mannen och jag, mamma M och pappa B, mamma V och pappa S, mamma K och pappa A och mamma C. Och pappa J. Och svallvågor är lättväckta.
Jag tänker på pappa J, och det är lätt att minnas rösten och leendet, hur han med värme ropade på barnet som var hans, men svårare att minnas Duplofiguren som representerade honom då. Kanske är det mindre viktigt? Kanske går det bra med den man hittar först? Och man sätter figuren där den syns bra, och den är så representativ en Duplofigur någonsin kan vara, och man tänker: "Jag var där, jag minns."
2 kommentarer:
Vilken vacker beskrivning av sorgens ansikte. Och livets.
Hosanna: Det är samma, tror jag ibland. Sorgen är livets pris och livet är sorgens förutsättning. Samma ansikte, olika dagar, bara. vad tror du?
Skicka en kommentar