Min bror och hans syster

har träffats igen, och kramats, och pratat, och älskat varandras barn, och därigenom älskat varandra. Till och med de klassiska trigger-ämnena avhandlade vi utan att spärra ut klorna. En del framsteg är större än andra, fastän de är så små så attd e nästan inte finns om de inte benämns. Så jag sade: "Vi har inte grälat på länge, lillebror! Vad skönt! Hur är det med din ischias, förresten?" Och han svarade "Ja, det känns sådär..." och för ett ögonblick trodde jag att han saknade grälen. Naturligtvis kommenterade han sin ischiasstatus. *puh*

Och han ska ta med Storebror på fisketur. Ett kastspö hade han med sig, ett likadant som han har själv. Och blicken i de lilla ansiktets grönbruna... I den fanns ohöljd beundran. Det var blicken hos en som blivit sedd, uppmärksammad och tillgodosedd. Den sade "Du fattar precis". Och blicken i det stora ansiktets blå... Den sade "Jag fattar precis, och jag vill visa dig det som är viktigt för mig. Du är min och jag är din."

Jag simmar, och du bygger broar, lillebror. Tack.