Om man vore en rädd en

skulle man kanske inte ha gjort det.
Om man inte vore lite tillitsfull eller mycket
eller ganska våghalsig, på något sätt
mitt i det där att mamman, på väg uppför ett berg
alltid undrar i vilket skick hon eventuellt kommer ner igen
och med vilken kroppsdel först.

Då, när man har vågat det värsta och det bästa,
dyker Stiftet upp, med mjuka, varma vingar
och där får man bo tills man är hemma, hel och hållen.
Mjuka varma vingar och stekt kyckling
och andra som också är på väg, som man kan må bra tillsammans med
och ingen annan har heller några pengar och alla har samma Gud.

Det ska nog gå bra, det här.

Det finns en man

som är min vän, fast jag inte känner honom ens hälften så väl som jag skulle vilja. Han är en representant för de sällsynta, de som är vänner på avstånd, och från första blicken. Jag träffar honom sällan, men bra, och i lördags hände det igen.

Han valde mig till sällskap, av många tillgängliga, för att han hade något att säga. Han vill ha mig till präst, för han tror att han vet hurdan jag skulle vara om jag var en, och jag tror att han har rätt. Han har, obesett, nästan, fångat mig i ännu obefintlig alba och stola, eller kanske har han sett mig där jag alltid är, i den tröstande skuggan av korset.

Han berättade med egen röst det jag alltid har vetat: Att det finns människor som är präster och som inte vill att mannen i hans liv skall bli hans man, som inte tror att någon välsignelse finns att ge, och som tror att det de har inte finns på riktigt, utan är förbehållet andra. Jag har vetat att det gör ont, också, men jag har inte känt det riktigt, i min egen maggrop. Detta är hans ord:

"Jag läste en artikel i tidningen, om det här med äktenskap, du vet... och jag blev så ledsen. Det var _min_ präst som sa det. Han har _döpt_ mig."

Mannen, han som är min vän, vet värdet av sitt dop, av att en gång för alla tas emot i Guds famn. Jag vet värdet av min vän och av hans smärta.

Maken

, som tror att han inte tror, handlar i full förtröstan. Jag vet inte vem han förtröstar på; jag tror det är på mig, och jag tror att jag inte förtjänar det. Hans förtröstan kommer mig till mötes, liksom Guds nåd kommer mig till mötes, som en varm vind, som ett oändligt möjliggörande.

Jag, som vet att jag tror, jag famlar och ängslas och är rädd för nästan vad som helst. Det är bra, för famlande händer hittar varm hud, ängslan ställer rätt frågor till rätt människa, och rädslan leder mig in i hans famn. Det är svårt, för jag vill bara ligga och gråta i ett hörn och veta att någon snart kommer och lyfter upp och håller om.

Han, som inte tror, visar mig ljuset, och jag känner det och söker det. Han bär just nu Guds rike till mig. Inte mindre än så. Hörde han mig nu så skulle han le, milt överseende, och säga "så bra att det känns bra". Icke desto mindre är det min sanning idag.

I nöd och lust, sannerligen.

och plötsligt, igen,

är Nattbekanten där

och den här gången har jag inget att sätta emot, ingen att sätta emot, för svärmor har bäddat sängar i varsitt rum åt mig och maken, och en varm sexåring ska inte behöva vara sin mammas murbräcka mot ångesten.

Rakbladsfingrarna och den brännande iskylan är densamma, och jag kastar mig av och an i sängen, och jag vet inte varifrån han kom den här gången heller, eller vart han går, eller när.

Dagen efter: Ingen att prata med, men makens hand på kinden, och noteringen, klädd i ord: "Du ser betryckt ut." Jag kunde svara "Det är inte så bra" och ta emot omfamningen som var det enda svaret.

I nöd och lust.