, som tror att han inte tror, handlar i full förtröstan. Jag vet inte vem han förtröstar på; jag tror det är på mig, och jag tror att jag inte förtjänar det. Hans förtröstan kommer mig till mötes, liksom Guds nåd kommer mig till mötes, som en varm vind, som ett oändligt möjliggörande.
Jag, som vet att jag tror, jag famlar och ängslas och är rädd för nästan vad som helst. Det är bra, för famlande händer hittar varm hud, ängslan ställer rätt frågor till rätt människa, och rädslan leder mig in i hans famn. Det är svårt, för jag vill bara ligga och gråta i ett hörn och veta att någon snart kommer och lyfter upp och håller om.
Han, som inte tror, visar mig ljuset, och jag känner det och söker det. Han bär just nu Guds rike till mig. Inte mindre än så. Hörde han mig nu så skulle han le, milt överseende, och säga "så bra att det känns bra". Icke desto mindre är det min sanning idag.
I nöd och lust, sannerligen.
4 kommentarer:
Vad härligt! :)
Å så fint! Är glad för din skull att han finns där för dig. Önskar dig att få komma dit att du inte behöver bli framburen, utan kan bära dig själv. Om du förstår hur jag menar. Men att ha någon att luta sig mot och veta att den orkar - fantastiskt!
Äntligen har jag skaffat ett google-konto och kan säga TACK för vad du delar med dig. Vi saknade dig i torsdags.
-ME- och Dammråttan: Ja, det är riktigt, riktigt bra, mitt i alltihop.
wibe: *ler stort* Du gör mig så glad!! Varsågod, och ja, ja tillbringade både torsdagen och fredagen med att sakna er. Jag visste ingenting förrän på måndagen i samma vecka - något måste ha blivit fel.
Skicka en kommentar