skulle man kanske inte ha gjort det.
Om man inte vore lite tillitsfull eller mycket
eller ganska våghalsig, på något sätt
mitt i det där att mamman, på väg uppför ett berg
alltid undrar i vilket skick hon eventuellt kommer ner igen
och med vilken kroppsdel först.
Då, när man har vågat det värsta och det bästa,
dyker Stiftet upp, med mjuka, varma vingar
och där får man bo tills man är hemma, hel och hållen.
Mjuka varma vingar och stekt kyckling
och andra som också är på väg, som man kan må bra tillsammans med
och ingen annan har heller några pengar och alla har samma Gud.
Det ska nog gå bra, det här.
5 kommentarer:
Det är klart det gör. På ett eller annat sätt. Tillit är att gå dit man ska, även om man inte begriper hur i hela friden man ska komma fram.
Tillit är att veta att man måste gå. Oavhängigt alla hur, när och i vilket skick man kommer fram. Ibland utan svaret varför. Bara att. Oavsett.
Jag vet att du är rätt. Går rätt. Är modig, stark och vacker. Och kommer fram exakt dit du är menad att anlända. När det är dags.
När jag tänker på dig utan att du är där, hör jag en sång som jag inte ens kan sjunga och jag minns bara en enda strof: "sakta för Han moderfåren fram"......och inte ens det stämmer, jag menar särskilt sakta går det ju inte.....
...när jag tänker på dig utan att du är där, hör jag en sång som jag inte ens kan sjunga och som jag bara kan en enda strof på: "sakta för Han moderfåren fram"...och inte ens det stämmer, för särskilt sakta går det ju inte...
"Han för sin hjord i bet som en herde, och sakta för han moderfåren fram ..." (Jes 40:11)
Skicka en kommentar