Som små visste vi det. Du som är liten vet det idag:
Alla kan vara lucia. På förskolorna vimlar det av minilucior i lussetågen, av båda könen, och alla är finast i världen.
Och sen, någonstans på vägen mot vuxenlivet, hände något. Jag vet inte riktigt när, det kom kanske krypande… Någon gång upptäckte vi att luciarollen var få förunnad, att den var förenad med en del egenskaper, och att de egenskaperna inte var sådana som vi ägde. Vi förstod att man skulle vara söt, klok och snäll och sjunga bra – och inte vet jag när jag sjöng bra sist, och inte känner man sig alltid vare sig söt, klok eller snäll. Flamsäker skulle man också vara, eller eldvettig – inte gå omkring och elda andra i håret och sådär.
Det är så lätt att tro att man vet mer när man är stor än när man är liten. Men kanske är det sant, det där vi lärde oss? Alla kan vara lucia. För vad är det som händer, egentligen, där under lussemorgonen? Jo, någon kommer i mörkret och bär ljuset med sig. Plötsligt, i det mörkaste mörkret och den ensammaste ensamheten, står någon som man kanske inte ens känner där på tröskeln, har med sig ljuset i händer och hår, och sjunger glädjens och morgonens sånger.
Vem är ljuset, och vem är du?
Ljuset är Jesus Kristus, Guds son, världens frälsare, och du och jag, ömsom ensamma i mörkret, ömsom den som bär ljuset till andra. Vi behöver tröst, och vi får ge tröst. Vi behöver förlåtelse och vi får ge förlåtelse. Vi behöver kärlek, och vi får ge kärlek.
Kristus är världens ljus. Vi får ta emot honom ur andras händer, och vi får i vår tur vara hans ögon, hans händer, hans fötter och hans röst. Vi får gå till vår medmänniska med ljus i mörkret, vi får hålla händerna runt lågan och vi får sjunga glädjens och morgonens sånger.
Idag är det du som är lucia.
2 kommentarer:
Vackra bilder du ger mig. Men - att vara lucia är inte det viktiga. Det viktiga är att stå där i mörkret omgiven av alla de andra i luciatåget - alla kramandes ett svettigt stearinljus med en kartongdoftande skiva runt. Varsin flammande låga som gör mörkret mindre mörkt och gör att ljuset kommer så mycket närmare. Tillsammans.
Så fint. Min dotter säger förresten "Messia" om Lucia. Blev lite förvirrat där ett tag, när hon hade gjort en messia på dagis och också ville vara det istället för tomte.
Skicka en kommentar