Mannen som jag älskar

är inte rädd och lite rädd
och stark och mjuk
och envis i sin trofasthet

Han jämnar marken
han drar mig långsamt med sig uppför berget
han håller mina händer
på vägen ner

Mannen som jag älskar
har elgitarrer på sin tröja
guld i ögonfransarna
och allvar i sitt skratt

han är en som håller om och följer med
och stannar kvar
en som inte vet så mycket om sin väg
men går ändå
med mig.

Låt mig
vara i din famn
i dina händer
som du är i mina ögon.

De som tror sig veta bäst

och klara skivan
de som tror sig vara fria från allt som är grått
och tungt och mörkt
de som redan vet allting om
sanningen och ljuset och vars väg
är dikeslös och slät
de som redan vet allt det fördolda

de som kastar människor i rännstenen
de som säger "Lev rätt! Lev som jag!"

de kastar nåden hos
människorna, där den hör hemma
trampar på lammets uthällda blod
klarar sig själva, i frånvändhet

Det missade målet
har en öppen famn
Den Gud som
av andra
berövas sina älskade barn
ropar i förtvivlan
Dröj inte långt borta!
Kom snart!

När det som gjorde ont

har blivit mindre skarpt och svalnat av
och när man just har hittat hem
för tredje gången
på en dag
och man kan ta i det som brändes och hantera det
fast varsamt

då kan man vila ut i famnen man kom hem till
den som väntar
och man får bita hårt i överarmen för att inte skrika
eller så skriker man, ändå
och det blir bättre.

Ingen blick som viker undan
ingen hand som släpper taget
inget täcke mellan oss, men runt oss båda
och sommarluften utan ljud in genom fönstret
och det gör inget att man låter
För några är det bra att man finns till
och man vet om det.

Välkommen hem
till vardag och hanterbarhet
till famnansvar och tisdagspassion och
en plats att vila på