När det som gjorde ont

har blivit mindre skarpt och svalnat av
och när man just har hittat hem
för tredje gången
på en dag
och man kan ta i det som brändes och hantera det
fast varsamt

då kan man vila ut i famnen man kom hem till
den som väntar
och man får bita hårt i överarmen för att inte skrika
eller så skriker man, ändå
och det blir bättre.

Ingen blick som viker undan
ingen hand som släpper taget
inget täcke mellan oss, men runt oss båda
och sommarluften utan ljud in genom fönstret
och det gör inget att man låter
För några är det bra att man finns till
och man vet om det.

Välkommen hem
till vardag och hanterbarhet
till famnansvar och tisdagspassion och
en plats att vila på