Det är en bister dag

det är en rynka i min panna
och man får inte vad man förtjänar
och man får vad man inte förtjänar

Sambanden

mellan insats och utfall
mellan skenbar vithetsgrad på den verkliga gråskalan
mellan Godhet
och flyt
mellan Negativism
och jävla skit

är som regelbundenheten i det mönster
som de hundra gruskorn någon kastar upp i luften
för att hon kände för det då
bildar,
slagna mot marken av sin egen tyngd
märkligt formbeständiga trots allt

flosklerna
haglar
välmenta tomma lögnaktigt klämkäcka cyniska brutalt råa
de gör hål i mig
och jag rinner ut ur huden
ut bland gruskornen
slumpmässigt

Fuck karma
dränk oss i din nåd

Min passion

står just nu i köket och diskar
och när jag ser honom komma släntrande över någon bit mark
springer jag honom till mötes

Passionsfrukterna
lär mig om livet och mig själv
tillkortakommanden och stora segrar
Ibland är de samma sak

lidandets väg till seger
smärtan som följer med kärleken
Att böja sig rak.

Träden och stenarna sjunger till Hans ära
och i brist på palmblad
strör jag konfettiströssel på kyrkkaffekakan
och väter okända fötter med tårar

Genom mitt tigande ropar stenarna
genom stenarnas rop hörs min röst
nyss vaken

Min man är som allvädersstövlar

i alla väder,
som en fyra Laphroaigh och en cigarr
en ljuvlig undantagssommakväll
som en blommande äppelträdskrona
när man ligger under den, på gräset
och ser bitar av himlen genom den

Det är genom den man ser himlen
inte mest, kanske,
men bäst.

Jag är den som älskar

och han är den som förlåter.
Jag är den som älskar för många
för mycket
som svämmar över
och han är den som
ser det vackra i översvämning
och vattenfall
den som håller om och torkar upp

Han har en kvinna som är full av kärlek.
Jag har en man som är full av nåd
och jag är hans

Vi lever
och överlever
vi går mot framtiden, slutet och början
vi står ut
vi står enade och värmda av solen
och av varandra

Här är jag
kropp och själ och jag vet inte
vad som är vad
din morgongåva
idag också.

Där är du
Tack
Jag älskar dig.

Jag halkar runt mellan vinter och vår

och tänker på åldrande.
Man kan betrakta det som förfall
eller förändring, eller som utveckling
eller som fotspåren efter en lång vandring
Jag vill!

Jag vill
åldras med min älskade
se hans vackra ögon bli dimmigare bakom alla ögonfransarna
känna hur darriga fingrar smeker
hud skör som silkespapper
räkna alla fläckarna
orka när han inte orkar
bäras när jag inte orkar

Minnas andra dagar som också var gemensamma.
Minnas med varandra, åt varandra
i varandras ställe

Jag vill
hålla min älskades hand
när det gör ont
när det blir tungt att andas
när döden kommer närmare;
min eller hans.

Jag vill bli vacker i hans ögon
varje gång.

Citerar Birdie Busch,

som just nu är min favoritgitarrpoet; för bra för att inte delas.

"Oh, hold my hand.
Oh, rejoice, I know you can.
Oh, anything that you tell me
I'm gonna try to understand,
'cause when the clemency takes residence in our hearts
it really feels like our mission can start."

Just så.
Man möts, äntligen,
och från mötesplatsen fortsätter man
tillsammans.

jag är hårt hållen

om hela kroppen
omhållen
av armar som sitter på en man
som egentligen tycker det är alldeles för klibbvarmt
att vara sådär nära,
men som ändå håller
hårt
för min skull, utan att fråga.
Utan att fråga, för att han vet.
Efter ett halvt liv av trånga, varma nätter
vet han.