Söndag igen

och kyrka, med barn, men utan Man. Med väninna och bilkuddar och fotboll i bakluckan "ifall vi vill röra lite på kroppen", som Storebror sa. Lovsång och söndagsskola och nattvard, tack gode Gud. Det blir min stående replik den här dagen: Tack gode Gud. Det blir lätt så på söndagarna. Jag minns allt som har hänt sedan jag blev kristen för inte så länge sedan. Hur skulle man kunna minnas utan tacksamhet?

Det finns någon sorts bas i den där tacksamheten. Livet är inte särskilt platt -rätt mycket uppåt och neråt är det. (Fast det kanske det bara är jag som tycker?) Men basen är tacksamheten. Landningsplattformen. Den jag alltid kommer tillbaka till.

"Tack för att jag fick börja leva" sa Storebror en gång i sin aftonbön. Där är den nog, plattformen. Där, i vetskapen om att vad som än har hänt, vad som än gick käpprått åt skogen idag också, så har jag i alla fall fått börja leva. Kanske inte bara för min egen skull. Tanken svindlar...

Vippigt värre...

Jag hade för några veckor sedan nöjet att besöka en större, dyrare idrottsanläggning i en stad någonstans i Sverige. Med på resan var fler sådana som jag, det vill säga politiker, och därutöver några tjänstemän och en konsult, plockad ur näringslivet in i den kommunala tillvaron. Jag hamnade i ilsken, djupt ideologisk, dispyt med nämnda konsult, och eftersmaken är rätt skön, för att vara ärlig. Det är inte ofta man vet att man har rätt... men då visste jag.

Han stod där, med solariebränna, märkeskläder och backslick, och talade sig varm för alla de möjligheter som öppnas om man, i en idrottsanläggning, ser till att skapa möjlighet för lokalpolitiker att inta berusningsdrycker i sällskap med näringsidkare som har betalat för sin plats runt bordet.

Jag satt där, ganska tjock, i jeans från Lindex och med luggen i ögonen, och hörde mig själv prata om maktspridning. Om att mitt öra lånas till den som ber att få prata med mig, oavsett ekonomisk status, oavsett arena, kanske företrädesvis på Ica eller på förskolan, om jag ska vara ärlig, eftersom det är där jag befinner mig mesta tiden. (Jo, jag har ett jobb, men där undviker jag helst att prata politik...)

Jag kände mig ung igen, sjutton och ett halvt ungefär kände jag mig som. Och som en livsklok sjuttiotvååring samtidigt. Jag visste vad jag sa, och varför. Jag visste plötsligt att jag är satt att vara politisk för andras räkning. För de som till slut tar mod till sig. För de som pratar allvar om allvarliga saker, gärna i nyktert tillstånd om de vågar. Inte för att skaffa mig fördelar i samförstånd med de som har, vare sig det är makt eller pengar. Inte för att supa bort allvaret och integriteten. Inte för att stänga dörren om mig, utan för att öppna.