Tyngden vilar över mig

och min tyngd över
någon annan

Fotspåren, planlösa;
jag, som aldrig kunde dansa
gör det nu,
över hela minfältet
i frimodig uppgivenhet,
ödesmättat lättsinne.

Det kommer att göra ont
Jag väntar
och dansar vidare.

Välanvänd och ganska snedsliten

klär jag på mig ansiktet
och går ut.

Kan man hitta hem
under molnen?

Glädjen som ingen delade
flyger obenämnd omkring i småbitar
bland löven.

Det är en dag för dubbla koftor

släckta ljus
och en ovan böjning på nacken
Kylan inifrån sprider sig
till fingertopparna

Tyngden av trettiosex år
känns som åttio
och det finns några människor att le mot
men jag har glömt hur man gör.

Man kan kanske hålla huvudet uppe
med händerna
och värma fingrarna
med nackskinnet?
Man kan kanske bara stå kvar
tills det går över?

För varje dags långfredagsspikar

för varje gång
mötet med ett par ögon
lämnar mörker efter sig

När rustningen
hänger oanvänd kvar på stolsryggen
och sedan, över den
huden

När plikten
blir omöjlighet

hjälp oss att leva
i din förlåtelse.

samlad, om än inte helt intakt

korrekt och balanserad
som förväntat
stannade jag kvar
på mina egna fötter

ganska lång, som vanligt
men liten som en kålmask
förklädd till igenkännlighet

och hemkomsten
det sammanfallande korthuset
bara klöver tre
fanns kvar

Håll i mig
håll mig kvar
innanför kläderna och huden.