som är min vän, fast jag inte känner honom ens hälften så väl som jag skulle vilja. Han är en representant för de sällsynta, de som är vänner på avstånd, och från första blicken. Jag träffar honom sällan, men bra, och i lördags hände det igen.
Han valde mig till sällskap, av många tillgängliga, för att han hade något att säga. Han vill ha mig till präst, för han tror att han vet hurdan jag skulle vara om jag var en, och jag tror att han har rätt. Han har, obesett, nästan, fångat mig i ännu obefintlig alba och stola, eller kanske har han sett mig där jag alltid är, i den tröstande skuggan av korset.
Han berättade med egen röst det jag alltid har vetat: Att det finns människor som är präster och som inte vill att mannen i hans liv skall bli hans man, som inte tror att någon välsignelse finns att ge, och som tror att det de har inte finns på riktigt, utan är förbehållet andra. Jag har vetat att det gör ont, också, men jag har inte känt det riktigt, i min egen maggrop. Detta är hans ord:
"Jag läste en artikel i tidningen, om det här med äktenskap, du vet... och jag blev så ledsen. Det var _min_ präst som sa det. Han har _döpt_ mig."
Mannen, han som är min vän, vet värdet av sitt dop, av att en gång för alla tas emot i Guds famn. Jag vet värdet av min vän och av hans smärta.
1 kommentar:
Ja. Och att du känner hans smärta, det är viktigt. För det gör dig till en präst mer i kärlekens tjänst än de som hönsarselaktigt snörper på munnen och dänger folk i huvudet med lösryckta bibelcitat.
Idag finns det något viktigt berättat på det där stället som bara du vet var det finns.
Skicka en kommentar