Barnens katedral

fick besök av mig och Lillebror igår. För dagen var den inrymd i en alldeles vanlig kyrka i Stadens utkant, och, vi, som hör hemma någon annanstans, var på besök. Jag klädde mig vanlig och han klädde sig fin, i guldpaljettmantel och röda foppatofflor. Lokalreportern kom också, och skramlade valhänt och blygt som vi andra med elefantformad maraca i takt till musiken.

Lillebror, som girigt slukar all text han lyckas fästa sina grågröna på, listade ut att det längst fram i koret stod "KOM SOM DU ÄR". Vi funderade kring orden tillsammans och kom fram till att det nog gällde hans mantel och min vanliga blus och allt annat: Att komma är viktigt, i vilken skepnad är det inte.

Så kom Clownen, stod där i dörren och längtade efter människor. Undrade om han också fick komma in och vara med? Och Lillebror hov upp sin ljusa stämma och sa att det gick ju bra -det _stod_ ju där framme! "KOM SOM DU ÄR". Och clownen kom in och stannade kvar. Och han talade om att alla var unika, och om att det är viktigt att Vara Den Man Är. Fast vuxna... Vuxna var lite väl försynta, tyckte clownen. Vuxna behöver släppa loss lite. Och jag undrade, fast jag inte sade nåt, om det är så det är: Om man får vara hur unik som helst, bara man inte är så försynt. Bara man släpper loss. Vad är det man måste släppa loss för något? För att Vara Den Man Är? Är man Den Man Är längre, när man har ändrat på sig bara en aning?

Jag tror på det där med "KOM SOM DU ÄR". Jag tror att det går längre och djupare, att det är mer radikalt inkluderande än Clownen anade, kanske än någon av oss anar. Jag tror att det är sant, på riktigt, utan undantag. För när alla barnen ställde sig i en lång kö för att få titta på Guds skatt, småkika under det vackra guldtyget som dolde den, och när barn efter barn kom tillbaka med ett hemligt leende på läpparna, då förstod jag. Fast Lillebror förstod allra bäst. Han hade sett spegeln som dolde sig i tygvecken, och han hade sett sig själv i den. Han avslöjade: "Det är människan! Det är varje människa som är skatten!"