och saknar henne. Pannvecken under luggen, den breda munnen med de glada tänderna. Hennes kläder, och hur hon ryms i dem. Hennes sätt att komma fram, placera sig och stanna kvar. Ljusen som hon stöpte, i många färger (de gick av!) och ljuset som hon är i det som är grått.
Jag tänker på alla hennes små lådor och etiketterna på dem, handplitade med omsorg liksom vykorten hon skickar när man behöver dem och inget anar. Utropstecken överallt, synliga och osynliga. På hennes sätt att inrätta tillvaron, ängslas och vara trygg. Hur hon gör saker i sällskap med bara sig själv utan att känna sig ensam. Och luggen, och pannvecken, där, under samma mössa som förut.
Min Drakflygerska, min kamrat, å som jag kan sitta kvar i hennes sällskap... Morgnar med kaffe och kvällar med whisky och utan, med bara oss själva och varann, med barn i magen och barn i famnen och i en säng i närheten. Och telefonen är tyst, den har tappat rösten, och hennes röst är så långt borta, och det var så länge sen jag ringde att jag kanske har glömt hur man gör?
En dag vaknar man, och upptäcker att det som var själva essensen i lättheten, det som var alltings förutsättning och hjälpare, har blivit något svårt. Och man undrar vad som hände.
Har det hänt någon mer? Och vem längtar ni efter?
Jag tänker på alla hennes små lådor och etiketterna på dem, handplitade med omsorg liksom vykorten hon skickar när man behöver dem och inget anar. Utropstecken överallt, synliga och osynliga. På hennes sätt att inrätta tillvaron, ängslas och vara trygg. Hur hon gör saker i sällskap med bara sig själv utan att känna sig ensam. Och luggen, och pannvecken, där, under samma mössa som förut.
Min Drakflygerska, min kamrat, å som jag kan sitta kvar i hennes sällskap... Morgnar med kaffe och kvällar med whisky och utan, med bara oss själva och varann, med barn i magen och barn i famnen och i en säng i närheten. Och telefonen är tyst, den har tappat rösten, och hennes röst är så långt borta, och det var så länge sen jag ringde att jag kanske har glömt hur man gör?
En dag vaknar man, och upptäcker att det som var själva essensen i lättheten, det som var alltings förutsättning och hjälpare, har blivit något svårt. Och man undrar vad som hände.
Har det hänt någon mer? Och vem längtar ni efter?
4 kommentarer:
Ankan och jag växte upp på samma gård i en av Stockholms förorter, men vi visste inte om varandra. Ankan är tre år yngre och satt nog i barnvagn när jag härjade som mest i sandlådan. Så träffades vi 35 år senare, är det inte märkligt. Vi var nya i kyrkan och hade precis börjat tro på Gud. Vi tillhörde ungdomarna i kyrkkretsen och vi läste och utforskade Bibeln tillsammans. Vad menar Han? sa vi ofta till varandra medan vi formulerade den ena klokheten efter den andra. Vi var Sanningen på spåret. Nu jobbar vi båda inom det kyrkliga och träffas med ojämna mellanrum. Våra barn har blivit stora och barnbarn har vi ett antal. När vi ses är det som alla åren som gått är borta. Vi pratar både hudvård och själavård, allt med samma lätthet och ingen av oss behöver låtsas. vi behöver aldrig ens ursäkta oss för att vi hoppar från det ena till det andra. Om två veckor ska vi träffas igen. Visserligen bara över en tretimmars-lunch, men ändå. Jag längtar.
Farmorsan
Jag längtar, längtar efter bästa vännen som bor många mil bort. Vi pratade i alla fall i telefonen i tisdags.
farmorsan: Jo, nog är det märkligt. Och när man ses är lättheten där den skall vara -men de ojämna mellanrummen har en terräng som jag ibland finner svårforcerad. Men att längta är bra. Att ha någon att längta efter är bra.
emelie: Milen betydde mer än jag trodde att de skulle göra. Och det var jag som flyttade bort. Kommer du tillbaka, tror du? Själv stannar jag här, utan Drakflygerska i min omedelbara närhet. Tiden har gjort tillfälligheten permanent, och jag märkte inte riktigt när det hände.
För mig var det vännen som flyttade. Jag vet inte om hon kommer tillbaka, eller om jag flyttar också. Förra året var vi på andra ställen i världen/sverige båda två. Nu är vi i alla fall i Sverige båda två och kan ringas. Det är fint, och jag uppskattar det mycket, mycket!
Skicka en kommentar