och jag har gjort Storebror ledsen, bara sådär. En inte-så-bra start på en potentiellt jättebra dag.
Lillebror äter ingen lunch på förskolan. Vi har en överenskommelse med alla de fina som jobbar där: Inget mattjat. Gör ingen grej. Trivs han så äter han, det märkte vi före förskolebytet. Tjat leder till låsning.
Vi har en överenskommelse till: Om något gnager en, så ringer man. Ömsesidigt. Jag gillar överenskommelser.
Igår morse när Mannen lämnade så gällde de inte längre, överenskommelserna. Specialpedagogen skulle komma klockan ett. Ingen hade ringt. Vi fick bara veta. Inlindat i brasklappar och ursäkter. Och grejen, och låsningen, var ett faktum.
Den desillusionerade Mamman på väg mot brustet förtroende satte sig ner med Fritidspedagogen och pratade barn och mat och att göra grej och att skapa låsningar. Vi skall ha ett Möte. Med Specialpedagogen. Vad farao hon nu vet om mat och ungar som inte Mamman och Mannen redan vet efter Storebrortiden. Hon kan Lotsa Vidare, tacksåmycket. Men vi har redan ett sjökort. Ingen frågade oss. Ingen. Frågade. Oss. Vi vet vem man ringer, och det är inte Specialpedagogen.
Men vi är artiga föräldrar. Fritidspedagogen konstaterade lättat att det är lätt att prata med oss. Lite väl lätt, tänkte Mamman, på väg att säga vad hon egentligen tänker på Mötet, och bad om ett Åtgärdsprogram.
Vi går på Mötet. Men vi ångrar att vi bytte.
Lillebror äter ingen lunch på förskolan. Vi har en överenskommelse med alla de fina som jobbar där: Inget mattjat. Gör ingen grej. Trivs han så äter han, det märkte vi före förskolebytet. Tjat leder till låsning.
Vi har en överenskommelse till: Om något gnager en, så ringer man. Ömsesidigt. Jag gillar överenskommelser.
Igår morse när Mannen lämnade så gällde de inte längre, överenskommelserna. Specialpedagogen skulle komma klockan ett. Ingen hade ringt. Vi fick bara veta. Inlindat i brasklappar och ursäkter. Och grejen, och låsningen, var ett faktum.
Den desillusionerade Mamman på väg mot brustet förtroende satte sig ner med Fritidspedagogen och pratade barn och mat och att göra grej och att skapa låsningar. Vi skall ha ett Möte. Med Specialpedagogen. Vad farao hon nu vet om mat och ungar som inte Mamman och Mannen redan vet efter Storebrortiden. Hon kan Lotsa Vidare, tacksåmycket. Men vi har redan ett sjökort. Ingen frågade oss. Ingen. Frågade. Oss. Vi vet vem man ringer, och det är inte Specialpedagogen.
Men vi är artiga föräldrar. Fritidspedagogen konstaterade lättat att det är lätt att prata med oss. Lite väl lätt, tänkte Mamman, på väg att säga vad hon egentligen tänker på Mötet, och bad om ett Åtgärdsprogram.
Vi går på Mötet. Men vi ångrar att vi bytte.
5 kommentarer:
Ammäh! Vad håller dom på med? Jag blir riktigt upprörd. Varför smyger de omvägar runt er? Skitdåligt! Ta hand om er. Stora varma kramar och böner är allt jag kan bidra med från min lilla byhåla.
Ja... De är fina och goa, de också. Vi reder upp det, men jag är lite trött. Tack för både kramar och böner. *pussar på pannan*
Så osmidigt!? Man måste ju ta snacket före man gör insatsen, det är vi ju utbildade för att göra ju! *suckar* Stå på er!
Nu vet jag inte vad ni har för bekymmer med maten, men jag/vi har rätt mycket erfarenhet i branschen, och jag är innerligt tacksam att det inte fanns specialpedogog att uppbåda för detta när äldste sonen åt mycket selektivt.
ullet: Jomen jag vet, fast jag har så svårt att vara arg. De _är_ rara, och det var nåt skamset över alltihop. Jag har så vansinnigt svårt för B-ordet, men nu använder jag det: Jag är en aning besviken.
tigerlilja: Just så. Precis. Vad bra de satt, dina ord. Och han äter precis lagom -bara inte lunch, på den här förskolan. Pedagogiskt problem? Omsorgsfullt konstruerat, möjligen.
Skicka en kommentar