Den är konstig. Den kan vara efterlängtad, och ändå göra ont någonstans när den väl dyker upp. Den kan vara en förutsättning för gemenskap. Den kan vara alldeles frivillig, och i högsta grad motvillig.
Då, när första barnet, fortfarande nyfött och genomskinligt, kom med oss hem till rätt hus och rätt säng och rätt lakan (å som jag grät över att äntligen få ligga ovanpå de där lakanen), då var min första tanke "Aldrig mer behöver jag sova ensam". Så sant det var. Han kunde mätas med hjälp av min underarm. Huvudet vilande i handflatan och de små fötterna (bara en strumpa stannade kvar, på bara en fot), de nådde bara nästan till armvecket.
Han fyllde en hel tillvaro.
Och nu, när mamman på väg att bli stor tänker att det vore skönt med en natt utan någon mer än rätt man i sängen, nu, när det första barnet är lång som en stör och klokast i världen och tar mer plats än vad som kan sägas vara rimligt för person nummer tre i en dubbelsäng, kan hon fortfarande känna huvudets tyngd i vänsterhanden och mäta all den kärlek världen rymmer med sin egen underarm. Hur ensam hon än blir, så kommer underarmen alltid att minnas det första barnets längd, och hans tyngd, och hans hud.
Bulta, så skall dörren öppnas. Påminn mig om jag glömmer.
Då, när första barnet, fortfarande nyfött och genomskinligt, kom med oss hem till rätt hus och rätt säng och rätt lakan (å som jag grät över att äntligen få ligga ovanpå de där lakanen), då var min första tanke "Aldrig mer behöver jag sova ensam". Så sant det var. Han kunde mätas med hjälp av min underarm. Huvudet vilande i handflatan och de små fötterna (bara en strumpa stannade kvar, på bara en fot), de nådde bara nästan till armvecket.
Han fyllde en hel tillvaro.
Och nu, när mamman på väg att bli stor tänker att det vore skönt med en natt utan någon mer än rätt man i sängen, nu, när det första barnet är lång som en stör och klokast i världen och tar mer plats än vad som kan sägas vara rimligt för person nummer tre i en dubbelsäng, kan hon fortfarande känna huvudets tyngd i vänsterhanden och mäta all den kärlek världen rymmer med sin egen underarm. Hur ensam hon än blir, så kommer underarmen alltid att minnas det första barnets längd, och hans tyngd, och hans hud.
Bulta, så skall dörren öppnas. Påminn mig om jag glömmer.
5 kommentarer:
Å, vad fint skrivet!!!
Dammråttan: Tack, du fina.
Oj, oj, jag blir alldeles tårögd... Vad fint du skriver!" Precis sådär är det ju när min gänglige storpojk kommer och kryper ner framåt morgonkvisten :-)
vi har tur att få vänta nästan hela nätter innan småtroll kryper in. Nu är det bara ett troll som kommer framåt morgonkvisten - de stora sover tills man väcker dem. Gärna längre.
Anonym och Lotte: Tur att man har dem, eller hur? Både de stora och de små...
Skicka en kommentar