När det som var fel har rättats till

och tacksamheten över ännu en nystart
börjar kännas mjuk
bekväm och hemtam

hur gör man då för att hålla sig kvar
i det nya?

Vad ska jag göra
när värmen från den andras nakna höft mot min på natten
har börjat kännas, återigen,
som en fortsättning
av min egna höft och värme

Skall jag vila

Skall jag peta i de egna
gamla såren
för att fortsätta med vakenheten

Skall jag påminna honom mer än mig själv
eller mig mer
om tacksamheten?

Jag vill se på honom med de nya ögonen
mer som underbar än självkklar
och självklarheten
vill jag lita på, mot allt förnuft.

Han är gratis och ovärderlig
han är nåden, alltid i min famn.