driver mig framåt
och jag går, förvånad
över kraften
Så som när första barnet, första gången
låg på mig och
andades helt ovant
med lungorna mot mina lungor
och tunn hud emellan, inget mer
och jag tänkte Han andas nu
men om han slutar? Han är här
så nära mig, men
någon annan dag kan han gå bort igen
på någon is, i någon dimma
kommer den stora rädslan över mig:
Det finns en skatt här
ovärderlig
möjlig att förlora
och risken kan vara så liten
men avgrunden, tanken på avgrunden
slukar mig hel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar