När jag vaknar slutgiltigt

utan att ha sovit,
när hela kroppen blir vaken, plötsligt
och plikten blir ren och nyfödd glädje
och arbetet blir passion och passionen aldrig har varit något arbete
När det svåra fortsätter att vara svårt,
men blir oemotståndligt
när jag har min uppgift i händerna och framtiden framför fötterna
och inte vet hur man gör,
men hör mig själv ropa, tyst så att det ekar mellan bergen:
"Mer! Mer! Visa mig!"

Då, när något verkligt nytt blir sant
när den jord som har beretts
av andra händer
exploderar i oändlighet av vallmo och lupiner
mitt i vintern
När det inte är jag som har sått, men jag som får skörda
när det, till slut, är jag som är jag

då kommer min väg mig till mötes.
Den springer till mig, den vet var jag finns
och mina armar är utsträckta
och jag blundar och ser.
Ja. Jag vill.