Jag hänger tvätt

i kall vårvind och skugga. Mot kinden är det bara svalt, fingrarna är iskalla av blåst och väta. Klädnyporna sitter kvar sen i höstas, lite grå och ankomna efter vintern, som de flesta av oss. De räcker inte riktigt till, de heller, men det gör inget. Det är söndag och jag vilar i monoton sysselsättning.

Det doftar flyktigt av tvättmedel och vårluft, och fränt av hönsgödsel från rabatterna. Träden på baksidan, de konstiga, smala, höga, som skulle vara en häck men växte ur sig själv, har fått sin tid utmätt till första maj - då faller de till marken för att grannarna skall få mer sol på sin gräsmatta. Jag vet att jag kommer att sakna den gröna, obändiga lummigheten, men jag är artig nog att tiga. Under träden växer vitsippor. Jag hör grannpappan prata om mat och jag vet vart hans son just cyklade.

Jag tänker på kläderna, på de jag hänger idag och de jag hängde förra våren och våren innan, och de jag hängde den allra första våren här, med Första Barnet på en filt vid mina fötter. Redan då odlade vi mest tusenskönor, mossa och obändighet i trädgården. Och barn. Storlek sextitvå var länge sedan, och jag minns den ljusblårandiga tröjan med en snigel på. Den var också kall mot fingrarna, och blev solvarm och lite stel när den torkade. Det räckte med en enda klädnypa.

Det räckte med ett enda barn för att göra mig till en lycklig förälder. Det behövdes ett till för att göra mig nöjd. Nu finns de, båda två, och cyklar längre och längre bort från oss och den obändiga trädgården. Jag hänger deras rena, våta kläder i den kalla vinden. Jag tänker på växande.