Predikan 23 söndagen efter trefaldighet

Predikan 121111

Temat för den här söndagen är ”förlåtelse utan gräns”, och vi har fått höra berättas om hur Josef förlät sina bröder, som hade lämnat honom att dö. Vi har också fått ganska tydliga råd från Jesus om hur man gör för att lösa konflikter med varandra. I alla tre bibeltexterna idag talas det om människor som förlåter varandra. Det låter för mig som om detta att förlåta den som har gjort en illa är nästan en plikt.

Samtidigt tror jag att flera av oss sitter här och tycker att den är svår att leva upp till, den där plikten. Tung att bära. Kanske gör orden om att förlåta att det som gjorde ont redan innan svider till extra mycket. Kanske känns det alldeles omöjligt att kunna förlåta det som någon har utsatt en för. Kanske vill man inte ens. Så kan det vara att vara människa.

Och när vi hamnar i det där med villkoren för att vara människa så tror jag det är viktigt att ta ett tankekliv från idag, från november, till kyrkoårets början. Det är så i kyrkans kalender att det blir nytt år på första advent. Under första halvan av året så berättar söndagens texter om allt det som Gud har gjort för oss. Andra halvan handlar om hur det som Gud har gjort får följder i våra liv, hur vi kan möta varandra i ögonhöjd och sprida Guds kärlek vidare.

Det viktiga är: Den andra halvan skulle inte vara möjlig utan den första. Därför att Gud har älskat oss är vi fria att älska. Därför att Gud ständigt förlåter oss är vi fria att förlåta.

Det finns en plats som jag alltid längtar till. Det är ett kapell på en folkhögskola i utkanten av Växjö. Det är ju lite långt att åka härifrån till Växjö för att fira gudstjänst, men någon sa till mig häromdagen att varje människa behöver en vallfartsort, någonstans som är hemma, fast längre bort. Det där kapellet är min vallfartsort. Det är ett gammalt sädesmagasin, och där finns en doft av gammalt trä och skrynkliga vinteräpplen och stearin.

Någonstans i kapellet finns alltid en sten som en folkhögskoleelev en gång målade himmelsblå. Stenen, som får bli till en bild av himlen mitt ibland oss, den flyttar runt i kapellet, och den ligger alltid någon annan stans än man väntar sig, men det fina är att även om man inte ser den så kan man vara säker på att den är där. Och där, i kapellet, hörde jag första gången förlåtelseorden som har kommit att påverka mitt sätt att se på förlåtelse. Ni vet, efter syndabekännelsen kommer avlösningen, där prästen på uppdrag från Jesus talar om för församlingen och för var och en att synderna är förlåtna. På gudstjänsterna i kapellet får man höra dessa ord: ”Du är förlåten. Förlåt dig själv och förlåt andra.”

Och här kommer kyrkoårets turordning tillbaka! Gud förlåter, villkorslöst, fullständigt och helt. Vår skuld är betalad, en gång för alla, på korset. Eftersom Gud förlåter, så är vi fria att förlåta oss själva för det vi har gjort och sagt, och för det vi inte har gjort och inte har sagt. Vi är fria att slippa vakna kallsvettiga om natten med kroppen full av skuldkänslor, skam och rädsla. Vi är fria att möta oss själva i ögonhöjd i spegeln nästa morgon. Den som i Guds förlåtelse också har förlåtit sig själv är bättre rustad och liksom satt på spåret för att lättare kunna förlåta någon annan. Och när den egna kärleken, den egna förmågan, den egna storsintheten inte når ända fram, så gör Guds kärlek det, den kärlek som är utan gräns.

Tillbaka då, till den där känslan av plikt som jag hade. Tänk om det inte är så mycket plikt? Tänk om det snarare är en befrielse? Vi hörde i evangelietexten Jesus tala om att binda och att lösa skuld. Och jag tror att när jag binder en annan vid hans skuld så binder jag också mig själv vid den. Jag binder fast mig själv vid den smärta som jag tillfogades. Guds löften om förlåtelse, och uppmaningen om att gå vidare och förlåta andra, säger till mig och till dig: Du är fri att förlåta! Du är fri att förlåta den som har gjort dig illa, trots att det med alla vanliga sätt att se borde vara omöjligt. Du är fri att förlåta trots att din omgivning kanske kommer att ifrågasätta att du gör det. Du är fri att förlåta, och Gud hjälper dig på vägen. Att du förlåter betyder inte att ingenting har hänt. Det betyder att den som förlåter och den som blir förlåten, inte längre är bundna av det förflutna, utan befriade.

Gud vet hur det kan vara att vara människa, för Gud har både fötts och dött som en av oss. Och i den smärta som Jesus kände på korset ryms också all vår smärta. Den lyfts inte av helt och hållet här på jorden. Varken du eller jag kommer att gå genom livet på något smärtfritt sätt, det finns inga sådana löften. Men det finns ett löfte om att Jesus har delat smärtan, i sin egen kropp.

”Jag vet hur det känns” tycker jag är ett ganska missbrukat uttryck, för hur kan man veta att man faktiskt vet hur den andra känner sig? Det vet man för det mesta bara själv.  Men det vi kan veta, och lita på och låta oss bäras av, det är att Gud är undantaget. Gud vet hur det känns, och det är ingen välment floskel, utan det är verklighet. Mitt smärtan står Gud alldeles intill och vet hur det känns. Det finns också ett löfte om något nytt. Jesus har dött och uppstått, och med honom ska vi, fria från smärtan och bitterheten, också få uppstå från döden. Och idag och alla andra dagar, när jag klamrar oss fast vid den andres skuld och inte kan släppa den, så är det det löftet som jag klamrar mig fast vid ännu mer.

När jag inte står ut, då gör Gud det. När jag inte av egen kraft kan förlåta, kan Gud hjälpa mig med sista steget. Det som verkar omöjligt för mig är möjligt för Gud, och jag får lita på hans hjälp.