och man vet var trösten finns, kan det ändå vara svårt att ta emot den. Den villkorslösa mannen med den villkorslösa famnen, han som är nåd utan att vilja kännas vid den, han finns där, men mamman som är hans hustru kan inte förklara ledsenheten, och därför inte be om tröst.
Kan hon förklara för sig själv? Det är ganska osäkert, och hon ber att få återkomma när hon vet. Kan hon säga "Krama mig hårt"? Hon är ganska bra på det, men han är hennes och hon är hans och han borde kunna få veta det bakomliggande.
Hon tror att offer och förövare är något hon är, hela tiden, samtidigt, och offret vill ha närhet och förövaren vill bli straffad med avstånd.
I mörkret är vissa mammor grå.
4 kommentarer:
Ta emot, ta emot. Vi är alla barn som ska ha tröst när vi förtjänar det minst, eller snarare tror att vi förtjänar det minst. Man måste inte alltid veta varför. Varken den som ger, eller den som tar emot.
jag sitter och gråter rakt ner i kaffet nu. Oj vad rätt jag tror att du har om det där med offer och förövare på en och samma gång...
Att bli tröstad borde vara det självklara valet, men... Jag tror jag förstår vad du menar.
Orätt blir inte ogjort med straff, det blir förlåtet med nåd.
Alla: Ja, ni fattade. Tack.
Skicka en kommentar