med fötterna på vägen, samma väg, fast den inte verkar sluta där jag trodde. Bomull runt hjärtat och glädje i ögonen. Jubel och fröjd. Orden finns ständigt tillgängliga. Det har aldrig varit så lätt att berätta. Jag vill ropa från högsta berget, jag vill berätta för kassörskan på ICA och personalen på förskolan (fast jag låter bli) och för älsklingsateisten på jobbet (fast hon rymmer när jag försöker).
Fina chefen säger ja, och Den Allvarsamme och prästen av porslin, och Honungskonungen och Bidrottningen och Vägviserskan, och min pappa, Guds lille pojk, tycker det känns fint, och Maken... ja, Maken sopar mattan som vanligt. Efter den första framtidsoron konstaterade han att det nog skulle gå om han hoppade in som chef lite oftare, och om han skippade fotbollstränandet - det kunde vara någon annans tur.
Och bröllopsdagen kom och gick, med kräftor och vitt vin och ömhetsbevis, och minsta barnet sov i soffan under mitt uppdragna högerben. Jag kände hans andning i knävecket och det var en ynnest att ha honom där, att inte vara ifred.
Mitt i livet, det som är fläckigt och krokigt och klätt i omaka strumpor, det som är mitt och vårt, finns jag på vägen, i huset, lycklig och varm, i bekväma underkläder och randig tröja, i jämnstarka armar och gemensam röra. Tack gode Gud.
5 kommentarer:
Ja, återigen - jag blir varm och glad i magen av dina ord!
Måste skicka en kram till, kram!!!
Och jag bara ler åt dina ord. De gör mig så glad och det är så fint när du skriver, att man inte kan göra annat.
Annam.4: Vad bra - vi kan vara glada tillsammans, då. *kramar tillbaka*
Dammråttan: Blir glad jag också... Det är skönt att ha nån att le med.
Tove! Ska du bli präst? Vad glad jag blir! I så fall blir det du som får viga mig en vacker dag, och döpa mina barn. Mer rätt kunde det inte bli.
Emilia: Det vore en ära. Vägen är lång, men det vore en ära. Då har du ändå sett hur omålat vårt hus är. :)
Skicka en kommentar