ringde hon mamman, sin egen.
"Jag måste berätta något hemskt, nej, något jobbigt" sa hon.
"Jag tror jag ska bli präst."
Svaret dröjde. Så kom det
i eftertryckliga portioner.
Neeeeej!!!
Vad jobbigt.
Det kanske går över.
Jag älskar dig.
Ändå. Jag älskar dig ändå.
Hon som är på väg, men inte längre vet vart, replikerade
"Du ska säga att det kunde vara värre."
Och svaret, utan tvekan:
"Ja. Det kunde vara mycket värre."
8 kommentarer:
Och jag vet inte varför, men jag gråter nästan.
Jag tror jag kan ana din vånda. Jag är på väg jag med. Jag har sökt utbildning, jag kommer att bli antagen och jag har ont i magen.Vill kyrkan ha mig? Vill Gud ha mig? Är det där jag ska vara? Hur vet man liksom, och hur berättar man?
Min farmor undrade lakoniskt vad de gjort för fel när jag deklarerade att jag skulle bli präst. Farfar sa inget. Åren gick. Jag pluggade. De insåg vilken bra utbildning det var. Hur bred den egentligen är(?). På min prästvigningsdag fanns ingen stoltare än farfar. Och sju år senare kunde farmor inte tänka sig någon annan att begrava farfar än just jag. Så fel kan vara rätt ändå i slutändan.
Gud vet vem han kallar och varför! Jag är så himla glad att Gud valde just dig, du behövs och jag älskar dig just för att du är du, det här är en glad nyhet. :) Förstår våndan men jag tror det är rätt ställe du ska till. *glad*
Det kommer att bli SÅ bra. Helt enkelt perfekt.
Alla: Tack. Många tankar är det, inte så många ord, kanske, men bomull rut hjärtat, och möjligheter som radar upp sig som ett pärlband. Ni är underbara.
Oj! Så häftigt.
Kram till dig.
stora kramar!
Jag blir så glad för din skull! Att kunna vara så stark i sin tro och att våga ta steget och göra det du känner är rätt! Jag blir både glad och rörd! Och jag hoppas att jag någon gång i framtiden får höra dig förmedla Herrens ord
Skicka en kommentar