,fast hon inte riktigt längre visste vart, var i Skara.
Biskop Erik predikade.
Varje ord satte levande spår.
Han tystnade. Hon ville ropa "mer!"
Han släckte lampan. Hon ville ropa "Nej!"
Ho mindes alla gånger hon hade vrålat "Nej!"
och hört alla nej förvandlas till helhjärtat JA
och då sjöng kören Fader vår
och det var nödvändigt
och tillräckligt.
2 kommentarer:
Hur får man visshet?
Kanske genom att försiktigt fortsätta vandringen framåt?
Jag har sprungit ifrån en profetia bara för att inse att nya vägar har öppnats, små stigar som på ett krångligt sätt ändå har puffat mig framåt och i rätt riktning.
Både inre och yttre kallelse.
Låt det ta tid.
På vägen, eller hur? Det är inte vägen som förändras - det är fötterna som lär känna den bättre. Tid finns det. Ber du med mig?
Skicka en kommentar