Ibland, en vanlig trött kväll efter en vanlig arg dag, finns någon där som känner mig väl. Han backar varken för tröttheten eller ilskan, för han känner dem också, och händerna känner ryggen, men de stryker den som om den vore ny. Jag viskar "mer!" och ordet kvävs i kudden, men han hör på något sätt ändå, för han låter bli att sluta.
Ryggen känner händerna, och de är sträva och lite trasiga och inte alls perfekta. Rätt händer. De är som de är, och de är där de skall vara, så länge det behövs.
Jag har lyft blicken och sett mig om. Jag ser rätt händer och rätt ögon och de ser mig.
Jakob Hellman får vara med idag!
"Har du fått andra himlar
i ögonen?
Du får mig vart du vill
med de vanliga blå."
1 kommentar:
Vackert, min vän. Vackert så jag får en liten tår i ögat. Var rädd om de rätta ögonen och de rätta händerna. Dem hittar man inte överallt.
Skicka en kommentar