Ömhet

Det var kvinnofrukost, och stiftets vackraste präst talade för rekordpublik. Fortfarande har jag inte funderat färdigt på allt hon sade. Karin Alvtegen har skrivit följande: "Hon kunde aldrig springa tillräckligt fort, när det hon sprang bort ifrån kom inifrån." Det konstaterandet stannar kvar i mig idag; det fanns där redan innan, tror jag. Är jag ensam om att ha försökt smita från min egen skugga, krypa ur mitt eget skinn utan att det var meningen att det skulle märkas?

Peter Birro har skrivit en pjäs som jag inte kände till, med titeln Den ömhet jag är värd. Man skulle kunna tro att det där, att vara värd, har något med att förtjäna att göra. Jag misstänker att det är nästan precis tvärtom. Utmaningen, livets stora, ligger här, någonstans:

Att låta dig få den ömhet du är värd även om du inte förtjänar den.
Att själv ta emot den ömhet jag är värd även om jag inte förtjänar den.

Kom och ta emot.