söndag 22 februari 2009
Prästhustrun
halade upp ett lila bananfodral vid kollekthåven. Mamman, på väg att sluta andas, därefter att börja skratta, fick helt andra tankar kring föremålet ifråga. Prästhustrun är av typen som förstår även sådant som inte uttalas. Hon förnekade sig inte. Vi skrattade tillsammans. Det _är_ faktiskt roligt nästan jämt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag ser det framför mig och ler åt dig och Prästhustrun.
Makalöst kul! Och viktigt med rätt liturgisk färg också ;)
Skicka en kommentar