avrundades så här: Middag med Smilgropsgymnasten. Ett glas rött räckte i tre timmar. Tvärs över bordet satt en medmänniska, oavsett vems ögon man såg med, mina eller hennes. Orden, de som länge hade väntat på rätt par öron, regnade stillsamt mellan oss, föll ljudlöst och landade mjukt i samförståndet.
Mamman, på väg hem, kände tacksamheten över ögonen, öronen och orden, och såg fram emot att öppna den egna ytterdörren.
1 kommentar:
Å, vad fint! Ovärderligt med såna stunder.
Skicka en kommentar