och jag vägrar gå in i köket.
Istället funderar jag på hur det kan bli när man plötsligt klär på sig sitt skinn; hur huden, den som saknades och behövdes så innerligt väl, kan kännas stel och otymplig som ogarvat läder, klumpigt hopsytt med sentrådar. Visserligen gör det inte ont längre, inte ett dugg, men rörelsefriheten saknas. Om man aldrig hade varit hudlös, bara behållit sitt vanliga mjuka skinn på kroppen, så skulle man ha vågat mer, rört sig mer, andats närmre och lyssnat bättre. Under läderhuden är det trångt men svalt och lite dött.
Vart tog marginalerna vägen? Och hur kan man vara varm utan en cell på kroppen, men kall under allt det där lädret? Hur närmar man sig med skinnet kvar, hur gör man för att inte vara rädd för att få ont igen?
4 kommentarer:
Tänk på en gammal skinnjacka. Den var stel och lite obekväm som ny - men när man levt i den tillräckligt länge så känner man sig alltför naken utan den. Den har hunnit anpassa sig efter ens kropp och rörelsemönster och känns som en naturlig förlängning; den skyddar från alla de där småsakerna som man inte ska behöva bry sig om; men den är ändå mjuk, len och följsam - och varm. Och tittar man riktigt noga så kan man få påminnelser om den där gången man cyklade i diket, eller spillde lite rödvin en dimmig midsommarnatt...
Jag har aldrig lärt mig att vänta in att skinnjackan blir mjuk. Jag vantrivs i skinnet och slänger det av mig. Gör mig illa och tar på mig jackan. Och börjar om.
Nu kan jag sitta kortare stunder vid datorn. Jag har inte rymt. När jag mår bättre är jag tillbaka som förut.
Jag vet inte. Jag använder min skinnjacka så sällan. Det gör ofta ont, ibland så jag undrar om det är värt det, men i gengäld kommer värmen också mycket närmare.
Kanske vore det lättare, men jag kan inte riktigt ha skinnjackan på mig. Vet inte hur man gör, även om den ibland skulle vara bra att ha.
Nen Na: Du är min vän. Jag vill ha din skinnjacka, eller en som den, med fläckar och revor här och där.
-ME-: Jag gör som du, gång på gång på gång. Och jag vill att din axel ska bli snäll mot dig igen.
Helelen: Jag skall berätta om jag någon gång fattar.
Skicka en kommentar