Mamman, på väg tillbaka

till platsen där en bit av himlen har fallit ner på jorden, hon som är jag, sov gott i passagerarsätet, genom skogar, förbi sjöar och missionshus, bakom snöplog och långtradare, bredvid en kamrat. Väl framme insåg jag att jag på något sätt är hemma där. Är det hemortsrätten? Är det så att vi alla känner igen himlen, där vi hör hemma på djupet, där vi finner den, om så i smulor?

Det var mässa. Predikan var en vanlig bra predikan, det är inte den som är minnesvärd. Kristusdoften i kapellet lämnar oss inte, den delar sig mellan oss, fyller oss och präglar oss. Den blir ett kännetecken, och den bär ett löfte.

Nåden sköljde över mig där i bänken. Jag lutade mig mot en stolpe, som om jag visste att vågen skulle komma och att jag skulle vara hjälplös och hjälpt, buren och dränkt. Det är sant. Det är den sanning jag behöver, den sanning som nåden berättar långt in i människan, långt under huden, hur tjock och stel den än är. Den ordlösa sanningen, i brödets och vinets form, når dit orden aldrig når. Mamman, långsamt på väg mot en rakare tillvaro, nåddes av de krokigas upprätelse och fick, i sanning, börja om.

Jag berättade för en vän om vad som hade hänt. Samförståndet fyllde utrymmet mellan oss, och våndan byttes i gemensam glädje. Jag fick låna hans öron. Han fick sin väg bekräftad.

Medicinmannen vill ha mig till präst. Jag vill ha honom till vän, och jag längtar efter diakoni, efter det villkorslösa, efter att låna ut mina händer till Honom som vet hur de skall användas. Hade han varit någon som jag tyckte en aning mindre om, och som jag respekterade en aning mindre, så hade myrorna i huvudet varit så oerhört lätta att utrota.

Bara för att det är han, min Medicinman, med milda ögon, blossande kinder, böjda knän och varma ord, och för att han odlade myrorna, så skall jag låta dem kittla mig i öronen i några dagar. Tills på söndag, ungefär. Det är vänskapens pris. Det är inte att vackla, det är att hålla av.

farmorsan: Har du lite myrr?