Han är hemma. Ingen syrgas. Ingen kateter. Det är ett mirakel och inget mindre. Han är glad och jag är glad och hans fru, som är min mamma, hon är också glad. Och kanske har jag blivit lite klokare. Kanske har jag sagt hur mycket jag älskar honom, och han sagt samma sak till mig, så att vi faktiskt förstår, och så att inget dumt kan rubba det? Och nej, det var inte värt det, inget tror jag ka vara värt det, men nog har det fört med sig något bra.
Godismamman skall bli vår granne. Vän är hon, och nu kommer hon nära, med allt vad det innebär. Vi har firat, med feber och allt, honung och pepparrot, och jag kan inte bestämma om det var bara äckligt eller nästan gott, och det spelar ingen roll, för jag vet att det egentligen var omtanke förpackad i en glasburk. Och jag hörde om beskedet, om lägenheten, om tårarna och jublet, och de blev mina också, mina tårar och mitt jubel.
Idag är en dag för jubel, helt enkelt. Är ni med?
3 kommentarer:
Jag önskar att jag orkade jubla, men det gör jag inte. Men jag är glad i hjärtat för din skull. I mitt friska hjärta.
Och jag jublar lite till, över ditt friska hjärta.
Det finns mycket att jubla över idag. Jag gläds med dig.
Skicka en kommentar