..., den årliga rapporten, kan man säga, från de Efterlängtade. De fanns nära oss i flera år, närmre än vi anade, så här i efterhand. Så flyttade de närmre andra mmänniskor istället. Skälen var de allra bästa, och vi som blev kvar hade nästan ingenting att sätta emot. Vi längtar trehundrasextiotre dagar åm året, ungefär, och om vi har tur så finns de nära igen de andra två.
Redan visste vi det mesta. Om pappa E och diskbråcket, om husbygget och förseningarna. Här är formuleringen som föranledde inlägget: "Många snälla gamla som nya grannar hjälpte till, fast inte pappa E, som knappt hann hem från sjukhuset innan flyttgubbarna kom och bar bort allt och honom."
Genast hör jag hur Herr Doktor E fnittrar förtjust över sina egna ord. Så ser jag hans alltigenom vackra och rakryggade hustru höja på ögonbrynen och le, medan hon packar äppelklyftor och salta pinnar och annat konstigt i små ändamålsenliga plastlådor med snäpplock. Ingen kan se tillfällen lämpliga för picnic som fru Efterlängtad. De ger sig ut någonstans och försöker hitta en doft av Berget, Stranden eller Innanhavet, av omgivningar som en gång var våra gemensamma, och i mitt hjärta finns ett hål.
Om jag skriver nu, vilket jag borde och längtar efter... Om jag skriver ett glatt brev nu, så kommer snart ett nytt tillbaka, på ljusblått papper med alldeles egen handstil och annorlunda porto. Så längtar jag ännu mer, och det gör ännu mer ont. Först kommer längtan, och när den är akut tillfredsställd kommer rekylen, och jag är aldrig beredd. Borde man kanske ta fram häftapparaten?
På med skinnet. Laga hålet, pang, pang, effektivt och bra, tejpa med kirurgtejp, sådärja, prydligt, rent och snyggt, lås dörren och släng nyckeln i Innanhavet och glöm.
Nä. Man kan inte göra så. Det gör ont att vara människa, också. De två dagarna är värda de trehundrasextiotre, fast det egentligen är vansinne, och längtan är kanske värd att göra ont. Jag övar på tålamod, och vänskapen finns kvar.
3 kommentarer:
Jag tror ju stenfast på att det är bra och gott att längta. Att man mår bra av det och att känslor kan stärkas och band knytas än hårdare. Men det kan ju också göra ont att längta och för mycket är ju inte bra det heller. Men när längtan är oundviklig, som denna får man lov att ta den till sig och ta den för vad den är. Ett bevis på att du tycker om och känner dig omtyckt tillbaka. Skriv du brevet. Om inte annat, så för deras skull. Längtan gör inte ont för alla och de kanske behöver det.
(Jag skrev en kommentar alldeles nyss, som inte funkade. Hoppas den inte dyker upp, för då blir det väldigt underligt nu -det blir ofta så. Jag har insett att jag måste vara inloggad själv först ananrs skär det sig).
Det SKA göra ont. Om man inte saknar och längtar, hur ska man då veta att man kan älska och är vara lycklig?
Ont är inte roligt, men det är i mörkret vi ser ljuset.
Och gör det för outhärdligt ont, så skickar jag en kram tills det känns bättre...
Ja, ni har rätt, jag vet ju det. Avstånd är dumma, bara. Nära är bra. *tjurig som ett barn*
Skicka en kommentar