och Kyrkoherden med de varma ögonen predikade. Jag önskar att han aldrig slutar med det, för ingen kan tala bräcklighet, utanförskap, kärlek och nåd rakt in i mitt hjärta som han kan. Han lånade sin tid till en annans ord: Hon fick tala med hans röst och jag fick höra.
"När mina murar har rasat, så står du där, och håller om mig bland ruinerna."
Jag vill skriva det hundra gånger. Jag vill säga det igen och igen, för där finns min sanning idag. Murarna finns. De skall bli till ruiner. Det är inget hot, utan ett stort löfte, och bland ruinerna finns du, och med dig finns Gud, som håller om.
Och där, i evangelietexten om den romerske befällhavaren, utanför all kristen gemenskap, och hans tro, den desperat förbehållslösa, där kom hon till mig igen, Pedagogen. Hon är alldeles innanför, hon hör till kyrkans innersta krets, jag känner henne inte för hon finns i ett stift som inte är mitt. Detta har jag hört henne säga: "Se er runt i kyrkbänkarna. Finns det _någon_ där som ni vill vara lik?" Och när jag hörde henne säga det blev jag arg, men skyllde på min feber, och sade inte allt jag tänkte.
Nu, mitt i nåden, när Gud kröp under skinnet på mig för första gången på länge och motade bort allt det som fanns där förut, väckte hon mitt raseri. Jag gjorde som hon sade. Jag såg mig omkring och jag såg min frälsare och vän, överallt. I ofullkomlighet och gnabb, i rödgråtna ögon och för mycket sockerkaka. I Honungskonung och Bidrottning, i Kyrkoherden, Ubåtsmannen och den Trasiga och i de andra som var där. Och kantorn spelade bara jubel för att orgeln inbjöd till jubel, och jag ville spela som hon. Honungskonungen saltade och jag ville ha hans salt, jag ville lyfta mina händer som den Trasiga och jag ville se med Kyrkoherdens varma ögon.
Gud, låt mig se din son i varje människa jag möter.
6 kommentarer:
Jag blev sjuk, mörkret täckte allt. Jag förlorade mig själv, allt jag visste tappade jag bort. Världens självde, murarna rasade och jag står i ruiner. Jag förlorade mig själv men fann något mycket större. Jag fann mig själv i Hans famn.
"I come to the end
I'm still with you"
- Ps 139:18 (tror jag)
"Herre, jag är icke värdig att Du går in under mitt tak, men säg blott ett ord så blir jag helad."
Varför använder vi inte dessa ord inför nattvardsgången på samma sätt som katolikerna? Jag tycker att det är så vackert.
Dina ord berörde också idag, Mamman.
Och dina ord kryper under skinnet på mig. Det blev ingen gudstjänst för mig idag, eftersom jag sovit med korta avbrott det senaste dygnet. Akuten har effektiva mediciner! :)
Ditt inlägg blev som en egen liten gudstjänst, med ord och tankar att ta med mig. Det tackar jag för.
Emelie: Du vet, du står där, mitt i ruinerna. Det finns tröst i det också, att murarna ska falla, fast man själv faller med dem, på något sätt.
Abigail: Ja, varför? De hör uppenbart hemma där... Tack för att du tog med dem hit.
Helelen: Det är väl som det ska vara: Man går till gudstjänsten, inte för att stanna kvar och bo in sig, utan för att ta med sig gudstjänsten ut igen, och göra något med den. Tack för bra mediciner!
Amen!
Tack för dina ord!
Hej!
Tack för att jag får läsa din fina blogg! Den lämnar mig stundom oerhört berörd, även om jag rent generellt kan ha lite svårt för mycket tydligt och "färgrikt" trosyttrande. :-)
Jag finner mig själv dock både tårögd, storleende och med knottror längs med ryggraden när jag läser vissa av dina inlägg.
Jag har nu också en blogg här, tack vare ditt tips, men den är tyvärr så oerhört personlig att jag bara har den öppen för mina allra närmaste vänner.
Stor, varm kram och tusen tack igen för att jag får läsa!
/Erindriel
Skicka en kommentar