Hundrajubileum.

Det gick med en väldig fart, inte sant?

Idag är tankarna inte färdiga när jag börjar skriva - de maler oförtrutet, och de är svåra att reda i. Kanske handlar det om gränser och respekt?

På förekommen anledning, alltså, efter månadens bästa samtal, med Smilgropsgymnasten, undrar jag vilka friheter jag tar mig. Vi jobbar båda på Arbetsplatsen, med vida och breda insatser, svårdefinierat ansvar för de familjer vi möter, och, när man tänker på det, hejdlöst mycket insyn i både stort och smått. Verksamheten är helt frivillig, heter det. Man kan välja att ta del, eller att inte ta del.

Det som just nu gnager mig är att jag har sett många kvinnor och män rygga i dörren, snabbt, kanske omedvetet, när jag har kommit för ett hembesök. Många har ryggat. Ingen har någonsin bett mig gå igen. Jag önskar så att någon bad mig att gå, sade "Det passar inte just nu" eller "Nej, jag vill inte". En annans hem är inte automatiskt min arbetsplats.

Jag vill vara en som går över tröskeln med stor ödmjkhet, en som aldrig går över tröskeln utan att ha en inbjudan. En som inte dricker kaffe och kommenterar taklampan, utan kommer för att arbeta en stund på lånad mark. En som väcker självkänsla och mod, och inte tacksamhet. Jag vill vara en människa som man utan att skämmas kan be att gå.

Hjälp mig att tänka vidare!