dök upp igen, med oro i kroppen, rädsla som var omöjlig att fånga och bemöta och svarta tankar i en till synes oändlig loop. Sömnen var långt borta, och Gud var inte där. Det var länge sen sist, men det var lätt att minnas. Jag beredde mig på en lång natt i fullständig ensamhet, och så kom Storebror.
Han var också rädd, sade han. Han kröp intill sin mamma, som har ett perfekt måttanpassat utrymme just för honom mellan lår, mage, bröst och axlar. Han ryms där. Det tog två sekunder innan han sov tryggt. Innan dess hade han effektivt jagat Nattbekanten på flykten, utan att veta om hns närvaro.
Sådan är den mänskliga närheten: Matematisk. Två minus blir ett plus.
Barnet buret bär den vuxne.
7 kommentarer:
Barnet buret bär den vuxne.
Det är underbart, Lönnebo är min idol!
Emelie: Det var en vink till dig, ja. :)
De är väldans bra på att jaga osynliga otäckingar på flykt, de dära barnen. :)
"Barnet buret bär den vuxne"....
Mmmm...vilka ord! De bär jag med mig från kvällens besök här :-)
helelen: Ja... Det är inte deras uppgift, eller så, det är bara... nåd.
Annam.4: De är inte mina, de är Martin Lönnebos. En gång hade jag en dröm om en väv, och när jag senare läste hans bok om Väven, så var det som om vi delade en erfarenhet, han och jag... Men det vet han inte om. :)
Det kanske är med Lönnebo som med dig. Han träffade mitt-i-prick i dig och du träffar mitt-i-prick i mig :-) !!!
Så fint.
Tack för dina ord.
Sluta aldrig skriva.
Skicka en kommentar