av Kall som Graven av Peter Robinson, och jag vet att jag kommer att sakna den när den är slut. Honom kommer jag att sakna. Alan Banks. Han är en polis som är en riktig människa. Han är en man som är olyckligt kär, som tänker igenom sitt havererade äktenskap och finner att det hade sin poäng och sitt berättigande eftersom barnen finns. Han har en genomtänkt musiksmak. Han känner förpliktelser mot människor han inte har några förpliktelser mot. Han är en vettig mäniska -inte perfekt, men vettig, ungefär som de flesta av oss. Han är man, och han kunde ha varit jag. Eller, jag finns, och han finns inte, men ungefär så.
Kanske har jag bara saknat ett mångfacetterat mansporträtt? Kanske behövde jag lite nyanser, bara, någon som liknar de män jag har runt mig. Alla är de, också, vettiga människor, sammansatta, tänkande och kännande. Pappor, bröder, vänner och livskamrater. Å vad jag skulle vilja ge dem alla, er alla, ett erkännande för det. Och å, vad jag skäms när jag tänker den tanken -för varför behövs det? Erkännandet? Varför kan man inte bara få vara människa nån gång?
Inte vet jag om det finns män som läser här. Om ni gör det, eller om ni får frågan från någon av kvinnorna runt er, så lyder den ungefär så här: Finns det blå täcket? Känenr du dig någon gång som fånge i din mansroll, om den finns? Vad behäftas ni med som inte egentligen är ert?
1 kommentar:
Kan ju bara hålla med! Jag älskar de böckerna av just den anledningen! + att de är spännande såkalrt.
Skicka en kommentar