Prästen vill bli kyrkoherde, och det vill Den Allvarssamme också. Hur det än är förlorar vi minst en av dem till Någon Annanstans. Det blir ett viktigt år för Församlingen, och ett sorgligt, hur det än blir.
Mamman, på väg mot en tillvaro med svammpigt minne, hade glömt sina kyrkvärdsplikter, men eftersom hon är jag blev hon i prövningens stund, om än aldrig någonsin annars, snabb som en iller, gjorde allt samtidigt och lyckades njuta av texter och nattvardsfirande.
Kaffet var gott, och vi var så få att vi allihop rymdes runt ett enda stort bord. På något sätt fortsatte nattvardsgemenskapen där i det andra rummet. Den Såriga skrattade och ville baka något åt Ubåtsmannen, något från hans första hemland. Många berättade för andra vilka gravar de brukade besöka, och var de låg. Vandrerskan berättade om sina vandringar med rollatorn. Vi mindes rimfrosten. Ingen mindes ensamheten, just då, eller så gjorde vi det allihop, tillsammans. Herrens frid!
7 kommentarer:
Jag blev så bedrövad när jag tog med mig barnen till högmässan förra söndagen. Det var så få där! Inte för att jag brukar gå jag heller, men nu ville jag, och jag ville att barnen skulle med. De var mest i lekrummet men råkade komma just när det var nattvard och Finaste Prästen gav dem utan prut. T o m junior som kom drällandes just när hon tagit sin egen. Fast de tyckte inte om den, de sa att det smakade SPRIT, och det är dåligt i deras värld. Men sen stannade vi på kaffet och det var typ bara udda människor där. Var är alla vanliga människor? Har de inte tid att gå i kyrkan annat än till jul och bröllop?
Ja, var är vi andra på söndagar o gudstjänster? Jag är då inte där, men längtar dit.. Längtar så det gör ont ibland..
vi hade ett gäng konfirmander, annars var det nog bara 3-4 st i kyrkan. Har själv gått med i en gudstjänstgrupp så jag var med och deltog i arbetet. Fikat tog vi längst ner i kyrkan efteråt. Blev glad för nästa gång jag ska vara med tyckte kyrkomusikern att jag skulle sjunga något eget. Gärna, sa jag. Det är ju det roligaste jag vet!
Du är underbar, dina ord är underbara, närvarande och genuina. Vi hade också fint igår, vännen min var vaktmästare och när de andra gått hem sjöng vi psalmer i kyrkan medan jag spelade piano. Vi sjöng "Blott en dag" och andades den Högstes närvaro, så nära och så kompakt. Kyrkkaffet var varmt och kärleksfullt, och jag log åt mannen och hans fru som båda är över 90 men ändå går i kyrkan varje söndag och så länge det är barmark så går de dessutom till kyrkan. Han har svårt att stå men reser sig ändå alltid upp under evangeliet och eftersom han hör så dåligt måste hans fru säga all ytterligare en gång eftersom hennes röst känner han igen efter alla år de levt tillsammans och det är som om kärleken fyller kyrkan till bredden. Människor som berör mitt hjärta. Precis som dina ord berör mig i djupet.
-ME-: Hur mår du, hjärtat? Visst är det underbart med barn och nattvard? Hos oss är vi få, men lite fler nu än för något år sedan, i alla fall.
Ullet: Unna dig när du kan. Det finns nån som längtar tillbaka.
Lotte: Vad roligt med gudstjänstgruppen -och det är klart du skall sjunga!
Emelie: _Tack._
Måste bara tacka dig. Ramlade in på din blogg via Hosanna - och nu läst länge. Du har en alldeles egen känsla för ord - och för att förmedla det du känner.
Vackert - klokt - och mycket mänskligt!
Tack!
Nica: Tack. Det där var en rama in- kommentar ska du veta.
Skicka en kommentar