På platsen där en bit av himlen har fallit ner på jorden har jag varit, igen. Jag var där med feber och tankar och längtan, och med min frälsare och vän. Mamman, på ny väg, på slingrig väg mot ett vigningsyrke, med legitimatonen kvar i ryggsäcken, får numera, och aldrig förr, beröm för sin röst.
Min röst har funnit sitt uttryck och sitt rum. Den skall höras i andakt och gudstjänst, i själavårdssamtal och bön. Den är inte fläckfri, dynamisk och tät. Den gör sig varken i röstterapi eller åskådliggjord i spektrogram. Rösten som är min har varit vilse och hittat hem. Det är ironikt och underbart -det som var min sörsta brist har blivit en tillgång.
Hur ska den användas? Den ska användas med mod och urskiljning, i sammanhang, i närhet och på avstånd. En bit av himlen har ramlat ner där jag var, och gett rösten färg, tyngd och lätthet. Aldrig mer skall vi vara två i ett samtal. Vi är tre. Han är nära. Gud, använd mig.
5 kommentarer:
Som vanligt, min vän, berör du. Idag mer än vanligt. Jag ryser och blir blank i ögonen, men inte av sorg.
Idag mötte jag en människa som, på några få minuter i ett stökigt, livligt rum, varsamt visade mig in på vägen Hem igen. Vägen som varit så dimmig och otydlig under några månader. Det är lite för ömtåligt ännu för att landa i bloggen, men jag vill nog ändå berätta det. Hon prästvigs i juni, och jag vill vara där.
Ja, den slingriga vägen, den skrämmer mig.
Du som är så bra på ord kanske har några över? På mitt hemliga ställe behöver jag några, om du har?! Jag övar på att be om det jag behöver, och nu behöver jag klokord.
helelen: *glad* Var där. Du har en vägviserska. Var där hon är.
Emelie: Är du också på slingrig väg? Jag har satt fotspår på ditt hemliga ställe.
Hej Mamman på väg!
Kanske minns du mig? Jag som också är på väg, men på en ännu längre sådan. Även jag är glad och tacksam över att din blogg finns.
Abigail: Jo visst minns jag dig. Vad bra att du är här.
Skicka en kommentar