Japp, han är sig själv igen. Det vet jag inte om jag trodde, alls, egentligen.Jag höll en massa hopp uppe, men ärligt talat trodde jag det kanske inte. Och syrgasen skall bort i natt, och kisseriet förväntas sköta sig självt (har ni fattat att det är nåt att vara tacksam för, att kunna kissa?) och Brorsdottern vill inte alls åka med föräldrar och bebibror till Thailand, för hon vill stanna hos farfar.
Klok flicka. Jag menar, vem vill åka till Thailand, egentligen?? Thailand lligger ddär det ligger. Pappan som är min, och hennes farfar, honom vet man sannerligen inte var man har. När man har. Vakthundsmaterial är hon, Brorsdottern. Det är bra.
Och nu är det bra och lugnt, och jag är så glad, men jag är beredd, ytterligare lite beredd. Det är en glidande skala, och jag vet att han kommer att dö en gång, och att jag inte alls kommer att vara tillräckligt beredd just då. Blir man det någon gång? Kan en vuxen människa bli föräldralös och stå ut med det? Hur gör man?
5 kommentarer:
Man står ut för man har inget annat att välja på.
Och - jag tror att man ska vara glad för att man inte vet vilken dag det blir som man står där och blir tvungen att vara äldst - ingen annan som står som skydd mot "Förfäderna". DÅ till slut så måste det väl vara så att man är helt och hållet vuxen - eller?
Näe, jag tror inte det. På ett sätt är det nog ännu värre att förlora en förälder som vuxen, för man har ju haft dem hela livet. I alla fall än att vara riktigt liten. I alla fall i mitt liv. För jag fick en ny mamma och när hon en gång går bort så kommer inte jag att vara beredd alls. Skönt att du fick ett uppskov, hoppas det är riktigt långt!
Sabina fick diagnosen malignt melanom 2006, opererades och blev så gott som friskförklarad men fick tillbaka cancern i nov 2007. I mars 2008 började tumörerna att sprida sig och i januari 2009 fick hon beskedet att hon fått fem metastaser i hjärnan och att hon förmodligen bara har 2-6 månader kvar i livet.
Sabina Najjar är en otroligt levnadsglad och inspirerande 34 årig tjej uppvuxen i Sollentuna, norr om Stockholm. Hon har två döttrar, varav den yngsta har Prader-Willis Syndrom (PWS) och autism.
Hon har en blogg där ni kan följa hennes kamp mot cancern: http://mittlivsabina74.blogspot.com
För er som känner att ni vill ge ett bidrag till Sabina och hennes familj har några vänner öppnat ett SEB-konto där alla insättningar går direkt till Sabina. Det kostar att vara sjuk och syftet är att Sabina och hennes familj ska kunna göra lite roliga saker tillsammans utan att känna stressen över att dom egentligen inte har råd.
Kontonumret är: 5383 3247401 (de fyra första siffrorna är clearingnumret). //Jessica
Om att förlora en förälder - nej, man är inte beredd. Det går inte. Min mor dog sist, hade varit dålig i flera år, vår relation var inte helt lysande, jag bodde långt borta och hade varit ledsen när hon blev sjuk. Men jag hade sannerligen inte 'sörjt klart' som en del säger. Det är tomt att stå längst bak i ledet. Men man står där. Och det är fint att din pappa hänger med ett tag till...
Nen Na: Ja, jag tror det. Förbered mig så gott det går, snart, över en kaffe, ller så, är du rar.
Dammråttan: Tack min vän. Jag är glad för båda dina mammor...
tigerlilja *glad att se* Ja, det är fint - och ja, dt är så, va, att man står där sen, och det är inget mellanlager mt himlen?
Skicka en kommentar