har slutat sitt yrkesliv, och hade kokat te och bakat bröd åt oss alla från Arbetsplatsen. Vi var få, men vi var där, vi som var där.
Hon är min Vägviserska. Jag kommer när hon ber mig. Hon gav aldrig upp då, för tre år och ett nytt liv sedan, utan frågade, om och om igen, om jag ville följa med henne till kyrkan. Det var som om hon visste att det var lönt. Själv trodde jag mig veta att det inte var det. En vacker dag tog argumenten slut, och artigheten tog över, och jag gick med henne dit. Jag gick dit jag skulle gå för att få höra det jag skulle höra.
Var skulle en människa vara utan någon som visade vägen? Jag skulle vara vilse. Jag skulle inte vara hemma. Jag skulle inte ens längta hem, för jag skulle fortfarande vara säker på att det inte fanns något hem att längta efter. Tanken svindlar. Det skymmer för ögonen -är det tårarna?
Tack.
10 kommentarer:
Du skriver så vackert att jag ryser.
Ja, vad vore världen utan dessa människor som ser det vi inte själva kan se och som hjälper oss hem?
För att hitta till en plats ingen annan varit på (och det är väl till en sån vi försöker ta oss allihop?) måste man komma riktigt jädra vilse. Så är det. Men just när en vägvisare lämnar en, är det ensamt, förvirrat och tungt. Det lättar den dagen man inser att man egentligen alltid är ensam. För i den ensamheten blir man aldrig mer ensam.
Vad skulle någon av oss vara utanför någon som visade vägen?
Jag tittar in här varenda dag för att läsa. Och varenda dag träffar det så mitt-i-prick. Hur kan någon man bara springer på, träffa sådär ruskigt mitt-i-prick?
Jag tänker skriva här varenda dag också. Men jag gör det sällan, för när jag läser dina vackra ord, blir mina ganska tafatta....
Jag vill skicka en stooor kram till dig!!! Tack för det du skriver!
helelen: Tack för dina ord. Att hjälpa hem ja... Tänk om man får hjälpa någon hem någon gång?
-ME-: Oj, så rätt du har! Det där måste jag tänka på ett tag till, tror jag. Alltid ensam, och därmed aldrig mer ensam...
Emelie: Jag undrar, jag... Tror du att vägvisarna alltid vet att de visar vägen?
Annam.4: *glad* Tack för att du skriver. Det vore eländigt om mina ord skulle hindra dina från att våga sig fram. Dina är viktiga.
Nej det tror jag inte, jag tror inte de vet särskilt ofta. Men jag tror att de blir glada av att få veta. Ibland vet ju inte ens själva vilka våra vägvisare är tänker jag.
Å vad fint du skriver. Jag har ju förresten glömt att svara på en sak. Blev in i hjärtat glad av din kommentar om hemmet. Du är välkommen är du vill :)
En utmärkelse till dig finns att hämta hos mig. Tack för att jag få ta del av ditt liv!
Nej, jag menar inte att du hindrar mig att skriva!! Jag menar bara att jag tänker varenda dag att du skriver så ruskigt bra, men att "bra" inte riktigt räcker till. Är du med!? Hur ska jag kunna förklara för dig vad dina ord betyder för mig?
Emelie: Jag tror du har rätt.
Dammråttan: Jag vill!
Lotte: Oj, tack! :)
Annam4: Jag är alldeles mållös. Jag kan inte säga något. Jag tror dig och jag är så tacksam.
Skicka en kommentar