som mer än någon annan människa just nu ger mig hopp. Han känner mig inte så väl, men om det vore mina barn, om de vore barn som blev samhällets också, och inte bara föräldrarnas, då önskar jag att han var deras Tigerpojke, deras ställföreträdande vuxna man. Om han kom till mig med mina barn i sina tankar och i sina plastmappar med olika färg, då skulle jag låta underarmarna vila på bordet, släppa garden och gråta både i sorg över att han var nödvändig och i tacksamhet över att han var där.
Han lyssnar, och när han har lyssnat tänker han, och när han har tänkt färdigt lyssnar han ett tag till. Det är inte på de vuxna han lyssnar mest, utan på barnen, och inte på oss som tror att vi vet, utan på dem som vet mer än de tror och än vi tror. När han har tänkt och lyssnat, då berättar han vad som skulle kunna bli bra, eller åtminstone lite bättre, och vad som gläder honom och vad som oroar honom, och ibland tar orden slut. När orden tar slut talar ögonen och jag vet, eller jag tror mig veta, att jag skulle lita på honom.
Orden tar slut ibland, därför att det är svårt att hämta dem direkt från hjärtat. Tänkta ord är slipade och rätt och i överensstämmelse med lagstiftning och fackspråk. Orden som bor i hjärtat, de är knöliga och rivs på vägen ut, de är speciella för varje barn, och ibland går de vilse där i skrymslena.
Om det var mina barn. Om de var mina, de trasiga, som behöver flera av oss andra, men som inte alltid får det som man skulle önska även om många vill väl. De är inte det, men de skulle kunna vara, för stegen mellan det vanliga, trygga, och det otänkbara som bara ber om distans är varken så långa eller så många som man kan tro.
Alla de barn som inte är mina, men som är någons, å, som jag önskar dem en tigerpojke.
1 kommentar:
Å vad fin du beskriver. Skönt att det finns sådana människor, synd att de behövs, men skönt att de finns och fint att det finns människor som du att beskriva dem.
Skicka en kommentar